Norden, Nato och närmiljön

Röster höjs för att det är dags för att revidera Helsingforsavtalet, som undertecknades av de nordiska statsministrarna den 23 mars 1972, och som skapade Nordisk ministerråd. Även om avtalet reviderats åtta gånger är det 27 år sedan sist.

Avtalet har kallats för Nordens grundlag, men det innehåller alltför många ”bör” och allt för få ”skall”. Avtalet bör bli mer förpliktande om det skall fylla sin tilltänkta funktion, skrev Henrik Wilén, ordförande för Föreningen Norden i Finland, i ett debattinlägg tidigare i år.

Eller, som Bertel Haarder, som var president för Nordiska rådet 2021, formulerar det:

- Vi vill bryta konsensusprincipen, så att det inte är den som vill göra minst, som bestämmer mest. 

Nu blir det norske Jorodd Asphjell som tar över presidentskapet i Nordiska rådet och som får föra frågan vidare. Han är från den socialdemokratiska gruppen och säger att han vill förstärka det nordiska samarbetet i en tid av kriser. Efter en pandemi som drabbade alla delar av samhället, blev det krig i Europa.

- Det norska presidentskapsprogrammet kommer att ha nordisk krisberedskap högt på dagordningen. Våra erfarenheter från hanteringen av pandemin ska användas för att förstärka samarbetet om beredskapen i de nordiska länderna. Med Finland och Sverige i Nato kommer det nordiska försvarssamarbetet också bli tätare, säger Jorodd Asphjell.

Nästa år är det samtidigt Island som tar över som ordförande i Nordiska ministerrådet. Programmet för ministerrådet har titeln ”Norden – en kraft för fred”.

- Konsekvenserna av Rysslands invasion av Ukraina märks i hela Europa och andra områden. Säkerhetssituationen generellt i Väst har ändrat sig fullständigt. Under sådana omständigheter är de nordiska ländernas solidaritet och samarbete extremt viktigt, heter det i programmet.

På Nordisk ministerråd blir det en ny person som ska koordinera det nordiska samarbetet. Karen Ellemann blir från 1 januari ny generalsekreterare. Hon är en rutinerad dansk politiker, och har varit minister för flera departement.

Men vad konkret består det nordiska samarbetet av? Det är inte alltid att parlamentarikerna och ministrarna vandrar i takt. Som ofta påpekas kan parlamentarikerna bara ge rekommendationer till regeringarna när de möts under en huvudsession och en temasession varje år. Det Nordiska ministerrådet är å andra sidan inte så samlat som namnet kan ge sken av. Det är inte ett utan flera ministerråd. Det är idag 11 konstellationer av ministrar samt den grupp som består av de nordiska samarbetsministrarna.

Innan ministrarna möts förbereds detta av ämbetsmannagrupper som förstärkts med representanter från olika myndigheter. Inom ämbetsmannakommittén för arbetsliv, finns det till exempel representanter både för arbetsförmedlingar och arbetsmiljömyndigheter.

Arbetsministrarna har en del av Ministerrådets totala budget på ungefär en miljard danska kronor. En del går till nordiska institutioner som Nordjobb och NIVA, en del går till att vara arrangör eller medarrangör av konferenser och en del går till forskning.

Vi rapporterar från den konferens som det norska ordförandeskapet i Ministerrådet arrangerade i Oslo den 15 november, där ett av huvudbudskapen var att om alla nordiska lär av varandras succéer, så kan 700 000 fler personer sysselsättas i Norden.

På arbetsministermötet i Oslo den 22 november presenterade Jon Erik Dølvik från forskningsstiftelsen Fafo en genomgång av kollektivavtalens ställning i Norden och kom med ett nya tankar om hur arbetsgivarna och arbetstagarna kan stimuleras till att teckna kollektivavtal.

Det nordiska samarbetet sker alltid delvis i skuggan av det som sker i EU. För Sverige, som övertar som ordförande i EU:s ministerråd första halvåret 2023, blir det extra tydligt under den perioden. Många av gränsproblemen mellan de nordiska länderna kan bara lösas i EU, brukar det heta.

Men går det att utvidga samarbetet snabbare i en region, än för hela EU och EES-området? Vi talade med tre representanter för Benelux-samarbetet. Det är uppbyggt på samma sätt som det nordiska samarbetet och de tre länderna som ingår brukar beskrivas som Europas laboratorium. Och i alla fall på ett område har Benelux kommit längre än Norden.