Norge i juridisk knipa om utstationeringsdirektivet

ESA anser att Norge bryter mot EES-avtalet genom att kräva att företag som utstationerar arbetstagare dit ska ersätta dem för resor, kost och logi enligt allmängiltiga norska kollektivavtal.

Den norska regeringens skrivelse är ovanlig i sitt slag. Den är ett svar på en så kallad formell underrättelse som är första steget i en process där ESA till sist kan dra Norge inför Efta-domstolen. Det vanliga i den här typen av skriftväxlingar är att regeringarna använder juridiska argument för att övertyga övervakningsmyndigheten (EU-kommissionen för EU-ländernas del) om att den har fel.

Vädjar om kompromiss

Det händer förstås också en regering ger med sig och lovar att ändra lagstiftningen. Den här gången vädjar regeringen – med hänvisning till den norska arbetsmarknadsmodellen – om att ESA ska gå med på en kompromiss. Den anser fortfarande att de norska reglerna är förenliga med EES-avtalet, men tror samtidigt att arbetsmarknadens parter är beredda att förhandla fram en lösning som tillgodoser ESA:s synpunkter bara de får tillräckligt med tid på sig.

Så vad handlar konflikten om i sak? Det hela började 2009 med att nio företag inom skepps- och varvsindustrin gick till domstol för att slippa betala en rad olika ersättningar enligt kollektivavtalet för branschen. De menade att Tariffnemndas beslut att allmängiltigförklara kollektivavtalsbestämmelserna var ogiltigt eftersom det stred mot EU:s utstationeringsdirektiv och EES-avtalets regler om fri rörlighet för tjänster.

Tvisten hamnade så småningom i Efta-domstolen som delvis höll med företagen. Norge kan inte kräva att utstationerande företag betalar arbetstagarnas resor när de börjar och slutar sitt arbete i landet plus ett ”rimligt” antal hemresor under tiden, och inte heller att de betalar arbetstagarnas kost och logi i Norge, menade Efta-domstolen.

Dömde tvärtemot

När Efta-domstolen alltså hade uttalat sig om hur EES-rätten skulle tolkas var det norska Høyesteretts tur att avgöra målet i sak. Och den dömde tvärtemot mot vad Efta-domstolen hade sagt! I mars 2013 slog Høyesterett fast att Tariffnemndas beslut att allmängiltigförklara bestämmelserna var förenligt med EES-avtalet och skulle stå fast. Den motiverade sin slutsats med att reglerna har avgörande betydelse för stabiliteten i det norska lönebildningssystemet och samhällsekonomin.

Domen väckte enorm uppståndelse inte minst bland domarna i Efta-domstolen. De kritiserade Høyesterett offentligt. Arbetsgivarna gav sig inte heller. Mycket snart lämnade Næringslivets Hovedorganisasjon, NHO, in ett klagomål till ESA, som alltså tog upp frågan. Och nu gäller kritiken från ESA inte bara anställningsvillkoren i varvsindustrin. Efter Høyesteretts dom har Tariffnemnda också allmängiltigförklarat liknande bestämmelser i kollektivavtalen för byggbranschen och för städbranschen. Det är inte tillåtet, menar ESA.

Svår sits

Skrivelsen från ESA har satt den norska regeringen i en svår sits. Den kan inte gärna hålla med om att landets högsta domstol har dömt fel. Samtidigt är den tvingad att göra något om den inte vill att saken hamnar i Efta-domstolen – som ju redan har tagit ställning i sak. Då har regeringen tagit fasta på något som ESA själv skriver i sitt brev, nämligen att den här typen av förmåner kan ingå i minimilönen enligt utstationeringsdirektivet om de är utformade på ett annat sätt än i de norska kollektivavtalen. Övervakningsmyndigheten hänvisar till domen i det finska målet Sähköalojen Ammattiliitto där EU-domstolen härom året godkände standardiserade dagtraktamenten och reseersättningar som inte var kopplade till arbetstagarens faktiska kostnader för resa och uppehälle.

Det ger underlag för att hitta lösningar som både är förenliga med utstationeringsdirektivet och tillvaratar de viktiga hänsyn som Høyesteretts dom bygger på, skriver regeringen. I linje med det norska lönebildningssystemet måste lösningen utformas av arbetsmarknadens parter, och dessa har visat sig villiga att försöka ändra kollektivavtalens regler om resa, kost och logi. Därefter kan Tariffnemnda välja att allmängiltigförklara dem. På detta sätt griper man inte in i parternas autonomi i onödan, vilket bidrar till robusta och långsiktiga lösningar.

Vill ha mer tid

Regeringen påpekar att den inte kan garantera vare sig att parterna kan enas eller vad en uppgörelse kan innehålla, men att den har gott hopp. Det är dock viktigt att de får tillräckligt med tid på sig för att förankra processen inom sina organisationer, och man kan sannolikt inte räkna med resultat förrän i samband med avtalsförhandlingarna 2018.

Inte desto mindre är parterna satta under press. I förhållande till EES är det staten som har ansvar för att norska regler inte strider mot EES-rätten, och regeringen försäkrar att den fortlöpande kommer att pröva om den behöver vidta mer aktiva åtgärder för att ”säkra en mer effektiv lösning av saken”. Under sådana omständigheter torde arbetsgivarorganisationer och fackförbund föredra att lösa problemet själva.

Nu återstår att se om ESA är beredd att vänta in avtalsförhandlingarna. Det skulle vittna om dåligt politiskt gehör att inte göra det nu, när EU:s medlemsländer just håller på att förhandla om ändringar i utstationeringsdirektivet och Europeiska kommissionen har lanserat idén om en europeisk social pelare. I båda fallen kämpar de nordiska länderna för att bevara den särställning som kollektivavtalen har här. Det borde få ESA att vila på hanen.