Strid mellan Efta-domstolen och Högsta domstolen i Norge

Det hör inte till normal umgängeston domare emellan att kritisera varandras avgöranden så öppet och i så föga inlindade ordalag som Efta-domstolens president Carl Baudenbacher gör när han går till rätta med Høyesteretts dom i STX Norway-målet, eller ”verftsaken” som det också kallas. Baudenbacher framför sin kritik i en artikel i tidskriften Lov og Rett. Men den kommer inte bara från honom personligen. Några av hans synpunkter kom till uttryck även i en dom från Efta-domstolen bara ett par veckor efter att Høyesterett hade sagt sitt. Grälet handlar om vad EES-avtalet egentligen betyder – och vilken av domstolarna som bestämmer.

Strid om kollektivavtal

Historien började med att den norska Tariffnemnda allmängiltigförklarade några bestämmelser i kollektivavtalet för varvsindustrin. Beslutet innebar att utländska företag som utstationerade arbetstagare dit blev tvungna att rätta sig efter avtalets regler om arbetstid och övertidsersättning och betala ett särskilt så kallat utenbystillegg plus ersättningar för resa, kost och logi. Nio norska varv gick till domstol och begärde att Tariffnemndas beslut skulle förklaras ogiltigt, med motiveringen att det stred mot EU:s utstationeringsdirektiv och EES-av talets regler om fri rörlighet för tjänster. Eftersom målet handlade om hur EES-rätten ska tolkas hamnade frågan i Efta-domstolen.

Olika villkor

När en nationell domstol skickar frågor till Efta-domstolen är det fortfarande den inhemska domstolen som ska döma i tvisten. Efta-domstolen ska bara uttala sig om vad EES-rätten innebär i princip, och så ska den inhemska domstolen applicera svaret på fakta i målet. På samma sätt är det när domstolar i EU-länderna skickar frågor till EU-domstolen. Men det finns också skillnader. Medan exempelvis svenska domstolar är skyldiga att hänskjuta vissa mål till EU-domstolen, säger EES-avtalet bara att nationella domstolar, som de norska, ”får” rådfråga Efta-domstolen. Det är med andra ord en möjlighet, men inget tvång. En annan skillnad är att EU-domstolens uttalanden är bindande för den svenska domstolen, medan Efta-domstolens yttranden bara är rådgivande – i varje fall är det så det är formulerat. Skillnaden är avsiktlig och hänger ihop med att Norge och de andra Eftaländerna inte var beredda att ge upp så mycket av sin självständighet som EU:s medlemsländer måste göra.

Frågan redan avgjord?

Problemet är att uttalandena från EU-domstolen och Efta-domstolen ibland är så bestämda att de i praktiken redan har avgjort saken. Det finns inte något svängrum kvar för de inhemska domstolarna, fast det är de som ska döma i målen. Och så tycktes det vara just i varvsmålet. Visst sade Efta-domstolen som vanligt att det var den norska domstolens sak att bedöma fakta i målet, men samtidigt var det uppenbart att den själv ansåg att allmängiltigförklaringen stred mot utstationeringsdirektivet på två punkter: utenbystillegget och ersättningen för resa, kost och logi.

Då gjorde Høyesterett något som den aldrig tidigare gjort: den dömde tvärtemot Efta-domstolens tydliga fingervisningar. Sedan dess råder ett mycket kyligt klimat mellan de båda domstolarna.

När det nu uttryckligen står i EES-avtalet att Efta-domstolens uttalanden är rådgivande, måste det vara möjligt för en nationell domstol att någon gång fatta ett avvikande beslut, även om det givetvis krävs särskilda skäl för att göra det, menar Høyesterett.

Kräver lojalitet

Nej, den där självständigheten är bara formell; i realiteten är Eftaländernas domstolar skyldiga att lojalt följa Efta-domstolens uttalanden på samma sätt som domstolar i EU-länderna måste rätta sig efter EU-domstolen, argumenterar Carl Baudenbacher. Annars kommer det att utvecklas en särskild norsk EES-rätt, tvärtemot syftet som är att de regler som bygger på EU:s direktiv ska tolkas likadant överallt, menar han. Av samma anledning är exempelvis norska domstolar tvungna att hänskjuta mål till Efta-domstolen även om det inte är formulerat så. De är de också dåliga på, tycks han mena.

Kan inte överklaga

För de nio varven som förlorade tvisten i Høyesterett finns det inga möjligheter att överklaga. Efta-domstolens president antyder trots det att sista ordet inte är sagt ännu. Han påpekar att Eftas övervakningsmyndighet ESA kan dra en stat inför Efta-domstolen om den inte uppfyller sina förpliktelser enligt EES-avtalet, till exempel om landets högsta domstol tillämpar EES-rätten felaktigt. Om det händer, får alltså Efta-domstolen avgöra en fråga som den har tagit ställning till redan i förväg.