Delningsekonomin och effekten på arbetsmarknaden

Runtom i de nordiska länderna har det skrivits eller håller på att skrivas forskningsrapporter om delningsekonomin. En av dem är den norska forskningsstiftelsen Fafos rapport, skriven av Jon Erik Dølvik och Kristin Jesnes, på uppdrag av Nordiska ministerrådet.

Vi möter dem i forskningsstiftelsens gamla tegelbyggnad på Borggaten i Oslo. Den var en gång i tiden en husmorsskola startad av Fernanda Nissen, en av arbetarrörelsens pionjärer. Men rummet vi sitter i har uppkallats efter Machiavelli, renässansfilosofen som hyllade själviskheten som ideal. Det är med andra ord en passande omgivning för att diskutera en verksamhet som ofta framstår som en ulv i fårakläder: På ytan handlar det om att dela, men kärnan för många av företagen i delningsekonomin är en rå kapitalism.

De två forskarna erkänner att det inte var lätt att välja begrepp. Andra forskare talar om plattformsekonomin, eftersom en gemensam faktor är att det finns en digital plattform i ett slags trekantssamarbete mellan uppdragsgivaren, kunden och uppdragstagaren. EU verkar ha fastnat för begreppet samhandlingsekonomi (collaborative economy). På engelska finns det ännu fler begrepp att välja mellan.

- För oss är det en viktig skillnad mellan verksamheter som förmedlar någon sorts arbete och de som bara gör det lättare att dela eller hyra saker som en bil eller ett hem, säger Jon Erik Dølvik

- För de plattformar som handlar om arbete är det också en stor skillnad på de som är lokalt baserade och de som erbjuder jobb som kan utföras över Internet.

Marginell företeelse

Än så länge är delningsekonomin en marginell företeelse, betonar Kristin Jesnes:

- I Norge finns det ungefär 30 plattformsföretag som förmedlar arbete. En undersökning vi gjorde 2016 på Internet bland 1 500 personer över 18 år visade att bara 2 procent tog uppdrag från ett sådant företag minst en gång i veckan. Vi ska göra en ny telefonundersökning 2017.

Andelen invånare i de nordiska länderna som utnyttjar tjänster som Airbnb på semesterresor är högre, 6-8 procent, men det sker ofta i utlandet.

- Det går inte helt att skilja delningsekonomin från den övriga ekonomin och flera av företagen som vi sett på har också ändrat sin strategi från när tjänsten först lanserades, säger Kristin Jesnes.

Störst uppmärksamhet har det varit kring taxitjänsten Uber, som nu fått flera domar emot sig, bland annat i den brittiska arbetsrätten. Där klassas företaget som arbetsgivare och inte enbart som en leverantör av en teknisk tjänst som kopplar kunden med en chaufför, som det själv hävdar.

- Det avgörande är i hur hög grad ett plattformsföretag bestämmer villkoren för uppdragstagaren, säger Kristin Jesnes.

Domarna i arbetsdomstolen var inte nådiga i sin beskrivning av Uber:

"Idén att Uber i London är en mosaik av 30 000 små företag sammanbundna genom en gemensam plattform, är enligt vår uppfattning svagt löjligt", skrev domarna. De påpekade att chaufförerna inte hade någon möjlighet att förhandla med sina kunder, utan var tvungna att utföra sin köruppdrag på Ubers villkor.

Trevligt att dela

- De flesta uppfattar nog delningsaspekten som något positivt, att outnyttjade resurser kan användas. Men det vi lägger stor vikt i rapporten är vad som sker med arbetslivet, säger Jon Erik Dølvik.

- Där handlar det i liten grad om delning utan om hur arbetsförhållanden formas av plattformarna. Då blir det mer problematiskt. Det är något helt nytt att ett arbete kan styckas upp och delas i små bitar på ett ögonblick och att verksamheten inte omgärdas av någon av de institutioner som finns för att säkra arbetstagarnas rättigheter, säger han.

Enligt Dølvik och Jesnes kan det vara en fördel att definitionerna är lite lösa eftersom utvecklingen går så snabbt.

- Airbnb, som till en början bara handlade om lägenheter, har breddat verksamheten så att de nu också erbjuder kurser för att lära sig segla eller laga mat. Då blir arbetskraft också ett element, säger Kristin Jesnes.

I rapporten ”Nordic labour market and the sharing economy” påpekar de två forskarna att trekantsrelationer inte är något nytt på arbetsmarknaden och att det bland annat finns i bemanningsindustrin.

Ingen vill vara arbetsgivare

Men det nya i delningsekonomin är att det vanligtvis inte är någon som vill påta sig arbetsgivaransvar. I bemanningsindustrin är det vanliga att de som utför tjänsterna är anställda av Adecco, Manpower osv. Inom delningsekonomin ses ofta arbetarna som självständiga men i princip kan både plattformsföretaget och kunden ses som arbetsgivare. Eftersom förmedlingstjänsten kan utökas utan några stora extra kostnader, försöker plattformsföretagen få så många kunder och så många frilansare som vill utföra tjänster som möjligt.

Än så länge finns det inga nordiska rättsfall där arbetsgivarfrågan har ställts på spetsen. Men det är avgörande för att skatter betalas in och att pensionsrättigheter upparbetas.  Det handlar också om att konkurrensvillkoren för olika företag ska vara lika. 

Jon Erik Dølvik och Kristin Jesnes påpekar att det hittills är osäkert om delningsekonomin skapar några nya jobb, eller om det mest handlar om att arbetskraften omfördelas. Men efterfrågan för vissa tjänster påverkas nog av att plattformarna gör tjänsterna lättare tillgängliga och att transaktionerna förenklas.

- Ändå, vid dagens slut så är det arbetskostnaderna som är den viktigaste faktorn för vad tjänsterna kostar. Om vi antar att skattefrågan blir löst och att lönerna på detta området sätts utan regleringar, så bestäms storleken av marknaden av var konsumenternas efterfrågekurva möter tillgången av arbetskraft som vill utföra sådana jobb, påpekar de två forskarna.

- Med den höga lönenivån i Norden och låga arbetslöshetstal är det begränsat hur stor delningsekonomin kan bli, säger Jon Erik Dølvik.