Den nordiska arbetsmarknaden och EU:s utvidgning – hot eller möjlighet?

Få grannländer har så väl upparbetat och så lång tradition av samarbete som de nordiska länderna. Här är nätverken tätare än kanske någon annan stans. I centrum har stått öppenhet – öppna gränser och fri rörlighet. När Finland, Danmark och Sverige gick med i EU och Norge och Island slöt EES-avtalet blev hela EU och EES-området en gemensam arbetsmarknad.

Öppenheten är en central och gammal idé. Inte minst i Norden har det varit en ständigt pågående diskussion om hur öppenheten ska utvecklas och hur hinder mellan
länderna ska rivas ner. Under Sveriges pågående ordförande år i Nordiska Ministerrådet har den förre danske statsministern Poul Schlüter fått i uppdrag att förbättra integrationen inom fyra områden – integration inom de nordiska länderna, mellan länderna, i förhållande till närområdena och i det europeiska samarbetet.

I EU finns också, efter ett finskt initiativ, sedan 2000 en handlingsplan för en nordisk dimension i EU. Den reglerar en rad samarbetsområden, till exempel regionalpolitik, miljö och kamp mot brottslighet och omfattar Norden, Baltikum, Ryssland, tyska Östersjökusten och Polen.

Nordic action plan

Nordiska Ministerrådet har också tagit aktiv del i den nya ”Nordic action plan”, som omfattar perioden 2004-2006.
EU:s handlingsplan omfattar inte arbetsmarknaden nu, men frågan om en vidgad arbetsmarknad är ett återkommande tema på nordisk nivå. Det pågår en diskussion om man kan säga att det finns en nordisk modell inom arbetsmarknadsområdet och vad som i så fall
karaktäriserar den. Är det en modell som kan spela en positiv roll i EU:s utvidgning eller hotas de nordiska arbetsmarknaderna som vi känner dem idag? I rapporten från Nordiska Ministerrådet ”Arbete till alla – en nordisk profil för en öppen arbetsmarknad”, skriven av forskaren Christofer Lindgren, vid Arbetslivsinstitutet i Norrköping och lektor Per Kongshøj Madsen, vid Universitetet i Köpenhamn, diskuterar de bland annat den nordiska modellen, integration av de invandrare som redan finns i
våra länder och den förväntade arbetskraftinvandringen från de nya medlemsländerna.

- Man ska vara försiktig när man talar om en nordisk modell, åtminstone i förhållande till integration. Det är inte så att de nordiska länderna har en gemensam modell, men det finns en rad institutionella villkor som förenar, till exempel samarbetstraditionen.

Det som förenar är också att integrationen sker med bakgrund i liknande system, som kännetecknas av en ambitiös välfärdspolitik, höga skatter, reglerade arbetsmarknader, kollektivavtal och formaliserad samverkan. Vi har en gemensam bakgrund, säger
Christofer Lindgren.

Gemensam utmaning

- Om man ska prata om en nordisk dimension så består den i att vi står inför en gemensam utmaning och att vi har gemensamma förutsättningar att möta den. Vi har en arbetsmarknad och välfärdssystem som liknar varandra.
Alla de nordiska länderna står också inför samma demografiska utmaning. Den politiska utmaningen är bland annat att skapa system så att vi kan lära av varandra, säger Per Kongshøj Madsen.

När nu EU utvidgas och bland andra Estland, Lettland, Litauen och Polen från maj nästa år blir medlemmar, prövas graden av öppenhet både i Norden och i övriga EU-länder. Redan finns ett väl upparbetat samarbete mellan de nordiska länderna och de blivande EU-medlemmarna, framför allt Estland, Lettland och Litauen. Det sker både mellan enskilda länder och organisationer, men också på nordisk och EU-nivå. Det har pågått sedan Sovjetunionens fall och har ofta inneburit en vilja att dela med sig av erfarenheter från de nordiska organisationsformerna, inte minst på arbetsmarknadsområdet.

Så samarbetet är inte nytt, däremot förändras villkoren. Om sju år tillhör de 20 miljonerna som utgör arbetskraften i Polen, Lettland, Estland och Litauen samma arbetsmarknad som vi och på samma villkor. Om detta råder inget tvivel, efter att dessa länder från och med i maj nästa år blir fullvärdiga EU-medlemmar.

Vad händer om sju år?

Frågan är vad som händer under de första sju åren? Varje land inom EU och EES-området har möjlighet att införa övergångsbestämmelser som begränsar arbetskraftens rörlighet och det har varit en stor diskussionsfråga sedan utvidgningen beslutades.

Tyskland och Österrike säger nej till att förbehållslöst öppna för fri arbetskraftsinvandring. Det innebär att fler arbetssökande förväntas komma till de nordiska länderna. I de östeuropeiska länderna som ligger närmast Norden, fanns för två år sedan en arbetslöshet på mellan 12 och 18 procent – många av dessa arbetslösa är dessutom långtidsarbetslösa. Kommer de att vilja komma till de nordiska länderna med dess gynnsammare löner och bättre reglerade arbetsförhållanden?

Och vad kommer det i så fall att betyda för löner, tillgång på arbete och arbetsvillkor? Kommer vi att se den utvidgade gemensamma arbetsmarknaden som en tillgång eller en belastning?

- Det finns olika scenarier som alla bygger på antaganden, men vi vet inte riktigt hur det blir. Men förmodligen kommer tillräckligt många att söka sig till de nordiska länderna, för att det ska finnas skäl att reagera proaktivt. De måste
tänka på förhand och se till att de övervakar utvecklingen, säger Per Kongshøj Madsen.

Finland kräver arbetstillstånd

I Norden har Finland begärt övergångsbestämmelser som innebär att de kräver arbetstillstånd för arbetskraft under den första tvåårsperioden. De övriga länderna var från början helt för en öppenhet, men nyligen sa den danske sysselsättningsministern att Danmark vill införa krav på arbetstillstånd under en övergångsperiod.

Syftet är inte att försvåra för de arbetssökande, men att ha möjlighet att kontrollera de konkreta arbetsplatserna, så de inte dumpar löner eller försämrar andra villkor. Sverige, Norge och Island står i skrivande stund fast vid den ursprungliga hållningen att arbetsmarknaden ska öppnas fullt ut, men det pågår övervägningar.

Varken Per Kongshøj Madsen eller Christofer Lindgren tror att arbetskraftinvandringen från de nya medlemsländerna kommer att dumpa löner och arbetsvillkor i Norden. Dels är parterna starka i de nordiska länderna och det mesta som rör arbetsmarknaden är reglerat.

- Jag ser ingen risk för den nordiska modellen. Fackförbunden är starka och medvetna och har nog strategier för den nya invandringen. Det finns väldigt lite utrymme för att konkurrera med den. Möjligen skulle det vara en idé att lagstifta om minimilöner. Men jag
tror inte att det finns någon fara för att outbildad arbetskraft skulle strömma in i de nordiska länderna och sänka löner, säger Christofer Lindgren.

Kan inverka positivt

Han tror tvärtom att fler arbetskraftsinvandrare från de nya EU länderna kan verka positivt för hur invandrare generellt uppfattas. De kommer med sin kunskap och kommer att ses som människor med ett värde på ett annat sätt än flyktingar som värderas efter sitt hjälpbehov.

Både Christofer Lindgren och Per Kongshøj Madsen betonar parternas roll. Varken fack eller arbetsgivare har varit särskilt aktiva i frågor som rör integration sedan arbetskraftsinvandringen upphörde på 70-talet och invandrarna kom att bestå av flyktingar från
tredje land. Under en konferens i Norrköping som nyligen samlade nordiska forskare, parterna och politiker, diskuterades integration i allmänhet men också integration i samband med EU:s utvidgning och den förväntade arbetskraftinvandringen.

Där fanns en öppenhet hos fackförbunden att mera aktivt sätta integration på dagsordningen, menar Christofer Lindgren.

- Den här förväntade invandringen skiljer sig ur integrationssynpunkt. I och med att de kommer för att arbeta blir det ett mindre problem med integration. Det svåra med integrationen kan bli att de är pendlare, det vill säga att de kommer temporärt och egentligen
hör hemma i ett annat land, säger Per Kongshøj Madsen.

Demografiskt problem

Under de kommande decennier står de nordiska länderna inför ett demografiskt problem. Stora pensionsavgångar är att vänta och den kommande arbetskraftsbristen är ett återkommande diskussionsämne, inte minst på nordisk nivå. Där kan utvidgningen av EU och närheten till de nya ländernas ofta välutbildade arbetskraft bli positiv och gagna tillväxt både i de nya medlemsländerna och i andra EU-länder.

Det är det goda scenariet.

Samtidigt diskuteras problemet med ”brain drain”. Ska verkligen de nordiska länderna aktivt rekrytera färdigutbildade människor, vars utbildning de inte betalat ett öre för?

- Man måste se till att man snabbt kan använda sig av människor genom att utveckla språkutbildningar och se till att deras kvalifikationer kan omsättas vid immigration.
Man kan också tänka sig att de nordiska länderna går samman och att de tillsammans med utbildningsinstitutionerna i de nya medlemsländerna ökar utbildningskapaciteten för de grupper man behöver, såväl kvalitativt som kvantitativt. Man omvandlar
”brain drain” till ”brain gain”, säger Per Kongshøj Madsen.