”6 – 0 till Elektrikerförbundet!” ”Det största som hänt sedan Laval-domen!” Reaktionerna på arbetstagarsidan var översvallande sedan EU-domstolen kommit med sitt förhandsbesked i målet om 186 polska elektriker som varit utstationerade till Finland.
Elektrikerna anser att de inte har fått rätt lön enligt det finska allmänt bindande kollektivavtalet.
Målet rör två principiellt viktiga frågor. Den första var om det finska fackförbundet över huvud taget hade rätt att föra de utstationerade arbetstagarnas talan inför domstol. Det kunde förbundet inte göra, hävdade deras arbetsgivare. Jovisst, svarade EU-domstolen, som slog fast att det skulle strida mot EU:s utstationeringsdirektiv och EU:s stadga om grundläggande rättigheter att hindra Elektrikerförbundet från att företräda arbetstagarna.
Den andra stora frågan i målet är vilka av förmånerna i de finska kollektivavtalen för elektrifierings- och bygginstallationsbranschen som ingår i den minimilön som det polska företaget ska betala sina anställda. Utstationeringsdirektivet ställer upp vissa ramar, men inom dessa är det medlemsstaterna som bestämmer vad minimilönen omfattar.
Och det kan vara många saker, enligt EU-domstolen. För det första bestämmer värdmedlemsstaten själv hur minimilönerna ska beräknas. De kollektivavtal som målet rör delar till exempel in arbetstagarna i lönegrupper och anger en minsta timlön eller ackordslön för varje grupp. Om bara indelningen i grupper och beräkningen av lönen görs enligt bindande och transparenta regler, så måste det utländska företaget följa dem. På samma sätt kan dagtraktamente ingå i minimilönen, om det betalas på lika villkor till arbetstagare som utstationeras från ett annat land som till dem som utstationeras inom landet. Även en schablonersättning som enligt kollektivavtalet ska betalas ut om den dagliga resan till och från jobbet tar mer än en timme kan räknas in i minimilönen.
Målet handlar om villkoren i ett visst kollektivavtal, och lönekonstruktionerna i andra kollektivavtal kan se mycket annorlunda ut. Men i princip rör det samma fråga som det norska ”varvsmålet” som Høyesterett avgjorde 2013 och som fick Efta-domstolen att klaga på att Høyesterett hade dömt fel. Även i Sverige är det omstritt vad begreppet minimilön i utstationeringsdirektivet innebär. Med den nya domen från EU-domstolen står det klart att det som parterna i sina kollektivavtal själva definierar som miniminivån för olika kategorier av arbetstagare och arbetsuppgifter också gäller för utstationerade arbetstagare, så länge reglerna tillämpas lika för dem och för inhemska arbetstagare.
Lika viktigt för fackföreningarna i Norden är EU-domstolens besked om att de inte kan hindras från att företräda arbetstagare som utstationeras hit.