Sårbara ungdomar - hur ska de bäst få jobb och en plats i samhället?

Utsatta unga, eller ”vulnerable young people”, som är det engelska uttrycket som används, består av personer i åldern 13 – 29 år med många olika sorters problem. Det kan vara ungdomar som har inlärningssvårigheter, psykiska utmaningar eller funktionsnedsättningar, unga i fosterhem eller som är omhändertagna, som uppvisar asocialt beteende eller som tillhör grupper som inte kan hitta en gemenskap i lokalsamhället de bor i.

Att hitta metoder för att hjälpa så olika grupper handlar därför inte om det finns en sorts lösning som passar alla. Men finns det ändå nordiska erfarenheter som kan delas mellan de nordiska länderna? Det var uppdraget som nordiska ministerrådet gav till forskare på KAI, ett kompetenscenter for forskning om arbetsinkludering, på universitetet OsloMet.

De gick igenom 84 studier + 17 mer uppsummerande studier som gjorts i Norden för att se om det finns några gemensamma drag.

- Utsatta unga drar inte nytta av allmänna åtgärder. Det är viktigt att utveckla goda relationer med de unga. Att bli sedd på som en vanlig människa och inte bara som en person som är utanför, är väldigt viktigt, visar många av studierna, sa Anne Leseth när studien presenterades på ett digitalt nordiskt seminarium den 15 september.

Inkludering kan ske både på individuell nivå, i förhållande till andra människor, och på en strukturell nivå, det vill säga hur man inkluderas i förhållande till institutioner, som skola, jobb och myndigheter.

- Politikerna och forskarna måste kontinuerligt diskutera vem som ska inkluderas i vad, hur det ska ske och varför. Det är inte heller bara ungdomar som ska inkludera sig – det måste finnas ett ömsesidigt intresse.

I förhållande till den strukturella nivån är det viktigaste att det är en god koordinering mellan olika välfärdstjänster, jobb, hälsa och skola. De olika tjänsterna bör också lyssna på vad ungdomarna själv vill. Allt för ofta sker det annars som på ett arbetsförmedlingskontor i Finland:

Ung jobbsökande med östeuropeisk bakgrund: - Jag är musiker och skulle gärna vilja arbeta inom kultur.

Arbetsförmedlare: - Vad med byggverksamhet?  Eller servicearbete?

Enligt Anne Leseth finns det många stereotypier om varför ungdomar är utanför och vad de passar att jobba som:

- Det är viktigt med kompetenta vuxna som förstår att det tar tid. Det är något som måste ske kontinuerligt och det är inte så att när en 25-åring fått ett jobb, som är därmed målet nått. Det måste ske en uppföljning.

Andreea I Alecu poängterade att det i studierna som undersöktes inte var många som såg på samspelet mellan strukturerna och vad som fungerar på den individuella nivån:

- Det finns få studier av vilken effekt åtgärderna har, bara tolv av studierna ser på det. Studierna säger väldigt lite om hur åtgärderna fungerar på tvärs av olika ungdomsgrupper och i vilket tidsperspektiv det handlar om. Det är en viktig fråga som borde studeras mer.

Effektstudierna visar emellertid det forskarna kallar två robusta fynd:

- Lönesubsidiering, utbildningsåtgärder och insatser som IPS (Individual Placement and Support och SE (Supported Employment) verkar ha en positiv effekt på inkludering i arbete och skola.

-  Arbetsträning och praktik har däremot inte några stora effekter. Detta baserar sig mest på norska studier och inte effekter över tid.

Mer kvalitativt orienterade studier visar däremot att arbetspraktik kan vara till god hjälp för sårbara unga och bidra till att de inkluderas.

Kjetil Frøyland gav en mer detaljerad beskrivning vad IPS och SE egentligen är i förhållande till arbetsinkludering. Bägge metoderna handlar om att i stället för att gradvis närma sig jobbet genom att först gå på kurser och delta i olika grupper, så sker träningen på jobbet, med individuellt anpassad hjälp.

De viktigaste fyra, av sammanlagt åtta principer inom IPS, är:

1. Målet är att få en anställning på den ordinära arbetsmarknaden
2. Arbete och stödåtgärder sker parallellt 
3. Individens egna preferenser och val har stor tyngd
4. Det är ingen tidsfrist på åtgärderna

Kjetil Frøyland betonade också att det tar tid, både att etablera kontakt med de unga, och för att arbetsförmedlarna som jobbar med dessa grupper får kontakt med arbetsgivarna i området och lär känna dem. Att det inte ska vara någon tidsbegränsning för hur länge stödinsatserna ska pågå kan ”förstås vara en utmaning”, som han uttryckte det.

- Det är även viktigt att det sker en kontinuerlig anpassning och justering av arbetsuppgifterna på arbetsplatsen för de unga.

Arbetsgivarna kan vara mer eller mindre motivera att inkludera utsatta ungdomar, men det finns också stora variationer mellan olika branscher.

- Vissa, som varuhandeln, har arbetsuppgifter som det inte trängs någon utbildning för att klara av, medan i andra branscher krävs det en formell utbildning eller lärlingsbevis. Arbetsplatserna är olika och det är ett poäng i många av studierna att de också kan behöva stöd för at bli bra på att inkludera.

Även Kjetil Frøyland såg ett behov för mer forskning och då först och främst vad ”inkluderingskompetens” är. Vad krävs det egentligen för kompetens för att både lära känna ungdomarna och deras behov och för att kunna ta in dem på en arbetsplats och träna dem där?

Trots att studierna använt olika metoder, visar den nordiuska rapporten ändå att det finns en gemensam syn som kan uppsummeras på följande sätt, enligt Kjetil Frøyland:

- Det finns inte en enskild åtgärd som kan lösa problemen.

- Det är viktigt att det byggs relationer till de unga och att de erbjuds skräddarsydd hjälp, gärna av personer med speciell kompetens. Olika mötesplatser där unga kan möta andra ungdomar och hjälparna från olika instanser bär viktigt.

- Hjälpen måste koordineras.

- Det tar tid.