”Svenska modellen går in i ny era - större makt åt de centrala organisationerna”

De centrala organisationer på arbetsmarknaden kommer få större makt på bekostnad av de kollektivavtalsslutande förbunden. Det ändrar också på den ansvarsfördelning mellan staten och parterna som den svenska modellen bygger på.

Som Arbeidsliv i Norden rapporterat om bygger lagförslagen på en uppgörelse mellan Svenskt näringsliv, förhandlingskartellen PTK (som företräder tjänstemän på den privata marknaden) och två av LO:s förbund. De övriga tolv LO-förbunden röstade emot uppgörelsen och står alltså inte bakom den. Deras huvudsakliga invändning är att den skulle urholka anställningsskyddet på ett oacceptabelt sätt.

De systemförändrande inslagen har inte blivit lika omskrivna, men framhålls nu i ett remissvar från Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. Regeringen motiverar sitt förslag med att den svenska arbetsrättsliga modellen bygger på att parterna tar ett stort ansvar för reglering av arbetsmarknaden.

Men, påpekar fakulteten, modellen bygger på kollektivavtal som binder parterna och deras medlemmar (men inga andra). När det gäller lagstiftning har det, hittills, varit lagstiftaren som bedömt vilka regler som behövs. När regeringen nu föreslår en ordning där vissa organisationer på arbetsmarknaden får bestämmande inflytande över vad som ska gälla enligt lag även för aktörer utanför dessa organisationer går den svenska modellen in i en ny era.

• Det innebär för det första att staten avhänder sig en del av ansvaret för att lagreglerna blir ändamålsenliga.
• För det andra betyder det att de parter som slutit överenskommelsen stärker sin roll i lagstiftningsprocessen och samhället, samtidigt som andra organisationers/aktörers roll försvagas.

Eftersom uppgörelsen mellan Svenskt näringsliv, PTK och de två LO-förbunden anses skapa jämvikt mellan parternas motstående intressen ska den genomföras i sin helhet, vilket gör att det blir mer eller mindre meningslöst för kritiska remissinstanser att framföra sina synpunkter. Överenskommelsen kan ju inte ifrågasättas.

Svagare anställningsskydd

Maktförskjutningen återspeglas också i de bestämmelser som handlar om möjligheten att göra undantag från anställningsskyddslagens regler. Idag är lagens skydd mot osakliga uppsägningar tvingande till arbetstagarens fördel. Det går inte att göra undantag från regeln om att arbetsgivare måste ha saklig grund för att kunna säga upp anställda. Däremot är det fullt tillåtet att komma överens om ett starkare anställningsskydd, såväl genom kollektivavtal som i anställningsavtalet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

I framtiden ska det emellertid vara tillåtet att sluta kollektivavtal om undantag till arbetstagarnas nackdel från regeln om ”sakliga skäl” (som det ska heta i stället för ”saklig grund”). Med andra ord ska man, till skillnad från nu, kunna sluta avtal om ett svagare anställningsskydd än det lagen ger. Här tar alltså staten ett steg tillbaka. Samtidigt ska de möjligheter att förhandla om ett starkare anställningsskydd för sina medlemmar som fackförbunden har idag begränsas! Det är nämligen bara sådana centrala organisationer som Svenskt näringsliv, LO och PTK som ska kunna sluta sådana avtal i fortsättningen, inte deras medlemsförbund.

Vill stoppa oregerliga förbund

Som Juridiska fakulteten konstaterar vill organisationerna bakom principöverenskommelsen på det här sättet hindra förbund som de inte har kontroll över (läs utbrytare som Hamnarbetarförbundet eller oregerliga LO-förbund som Byggnads och Transport) från att försöka återställa anställningsskyddet till dagens nivå. Men frågan är om den här begränsningen är förenlig med ILO:s konventioner om föreningsfrihet och förhandlingsrätt. I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör regeringen ha i åtanke att organisationer som står utanför principöverenskommelsen kan komma att klaga hos ILO:s föreningsfrihetskommitté för att deras förhandlingsutrymme har begränsats, framhåller Juridiska fakulteten.