OECD: Krisen är över men kollektiva förhandlingar behövs för att öka lönerna

När OECD:s generalsekreterare Angel Gurria presenterade OECD Employment Outlook 2018 på en presskonferens i Paris den 4 juli, var det med stora gester och stora ord. Att sysselsättningen i slutet av 2017 var 61,7 procent bland de som är 15-74 år, och att den förväntas öka till 62,5 procent i slutet av 2019 är goda nyheter, underströk han.

- Men det har tagit tio år! Det visar hur stor, omfattande, djup och hård krisen var. Glädjande nog har några av de största förbättringarna skett bland utsatta grupper som äldre arbetare, mödrar med unga barn, ungdom och invandrare, sa Angel Gurria.

Arbetslösheten inom OECD kommer enligt organisationen att fortsätta falla, till 5,3 procent i slutet av 2018 och till 5,1 procent nästan år.

Men allt för många jobb är dåligt avlönade eller är bara deltid.

- Den fallande arbetslösheten leder inte till ett fetare lönekuvert. Innan krisen ökade lönerna i genomsnitt med 2,1 procent per år. Nu är löneökningstakten nästan hälften av det, bara 1,2 procent per år.

OECD har gjort en jämförelse av hur de reella löneökningen per timme utvecklats under olika perioder. Det är när den blå stapeln, som är de sju åren före krisen, jämförs med den gula, som är de drygt fem åren efter krisen som löneökningstakten inom hela OECD har halverats - trots jämförbara arbetslöshetssiffror. Här har vi lyft ut fyra nordiska länder och jämfört dem med OECD. Speciellt Finland har haft en mycket svag löneökning sedan 2009.

Varför ökar inte lönerna?

Vad är förklaringen till att det verkar ha skett en ändring i det som brukade vara en gyllene regel att när arbetsmarknaden blir stram, så ökar lönerna?

- Ta Japan som exempel. Där har de nu 1,6 gånger fler jobb som annonseras ut, än vad det finns personer som letar efter jobb?

Enligt OECD är det tre orsaker som kan förklara det som sker:

1)       Låg inflation och låg produktivitet. Innan krisen var inflationen i genomsnitt på 2,6 procent per år. Nu ligger inflationen på 0,8 procent. Samtidigt har produktiviteten bromsat, från 2,3 procent per år till 1,2 procent. Men inte ens den blygsamma produktivitetsökning som sker ger högre genomsnittslöner.

- Om utvecklingen hade varit densamma som under 1995-2013, skulle genomsnittslönen varit 13 procent högre. Det är bara de ledande företagen, de som ligger i front, som lönerna ökar.

2)      Efterfrågan på kompetenser har ändrat sig. Alla arbetsgivare vill anställa folk med hög kompetens och hög social intelligens. Men en fjärdedel av de vuxna har inte ens grundläggande färdigheter i informationsteknologi

3)      Långtidsarbetslösheten kan ha hållit ned lönerna. Långtidsarbetslösheten fördubblades i många av OECD:s medlemsländer under krisen. Kopplat med ett socialt skyddsnät där bara en av tre arbetssökare fick arbetslöshetsunderstöd, gör det att möjligheten att förhandla en högre lön är dålig för den arbetssökande.

Hur ska lönerna öka?

Så vad är OECD:s råd till hur lönerna ska kunna öka?

- Först måste vi bygga upp kompetensen, så att den motsvarar det som efterfrågas.  Men det är här resurserna sätts in fel. De som har lägst kompetens får bara en tredjedel av den vidareutbildning som de som redan har höga kvalifikationer får.

- Och detta sker när 14 procent av alla jobb inom OECD hotas, eller är mycket hotade av automatisering. Lägger man till den tredjedel av alla jobb som kommer att förändras kraftigt på grund av ny teknik, så handlar det om nästan hälften av alla jobb! sa Angel Gurria, innan han lyfte fram det som kanske är den största förändringen i OECD:s råd till industriländerna:

- Kollektivförhandlingar. Läs det avsnittet i rapporten! När arbetsmarknadens parter själva förhandlar fram kollektiva löner inom ett system där det finns effektiva medlingsinstitut, så kan det ge en bättre löneutveckling.

Att OECD, som brukade vara den organisation som brukade krititiseras när den uppmanade medlemsländerna till att genomföra arbetsmarknadsreformer där större flexibilitet var en grundpelare, har nu blivit en av de organisationer som tydligast talar för att kvaliteten på jobben måste bli bättre och att lönerna måste öka.

Angel Gurria blev så engagerad att han till och med citerade franska författaren George Sand:

- Att jobba är inte en sorts kollektivt straff! Det är en belöning och ett nöje.

Bara en av tre anställda inom OECD har löner som satts genom kollektivförhandlingar.

En sammanfattning av rapporten (på engelska) finns här.