Parterna i Sverige varnar mot EU-direktiv om anställningsvillkor

Sedan 1991 finns ett EU-direktiv som innebär att arbetsgivare, senast två månader efter anställningens början, är skyldiga att ge arbetstagaren skriftlig information om vilka de viktigaste arbets- och anställningsvillkoren är. Direktivet säger inget om hurdana villkoren ska vara – bara att arbetsgivaren måste informera om dem, vilka de än är. För Europas arbetsgivare, som i allmänhet brukar anse att anställningsvillkor ska regleras av medlemsländerna själva och inte på EU-nivå, är det med andra ord ett jämförelsevis oförargligt direktiv.

Tre dagar före julafton förra året lade Europeiska kommissionen emellertid fram ett förslag till direktiv ”om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor i Europeiska unionen” som ska ersätta 1991 års direktiv och som har orsakat ett ramaskri på arbetsgivarsidan. Inte bara det, i Sverige går de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco på samma linje som arbetsgivarna. Arbetsgivarorganisationerna och facken är överens om att ett sådant direktiv som kommissionen föreslår skulle innebära ett grundskott mot traditionen att reglera arbets- och anställningsvillkor i kollektivavtal och mot parternas autonomi på områden där de idag har fria händer. I ett längre perspektiv ser de förslaget som det första steget mot en utveckling då EU steg för steg tar över medlemsländernas egen rätt att reglera arbets- och anställningsvillkor. Direktivförslaget är nämligen bara ett av de första initiativen i kommissionens strategi för att förverkliga den s.k. europeiska pelaren om sociala rättigheter, som i sig inte innehåller några bindande regler.

Informationsskyldigheten skärps …

Skälet till att det gamla direktivet inte duger längre är, enligt kommissionen, dels att reglerna inte behöver tillämpas på arbetstagare med korta eller tillfälliga anställningar, dels att medlemsstaterna själva avgör vilka som ska räknas som arbetstagare – vilket i sin tur avgör om de omfattas av direktivet eller inte. Samtidigt har arbetsmarknaden på det kvartssekel som gått utvecklats så att kortvariga anställningar och helt nya, ”atypiska” anställningsformer (t.ex. efterfrågestyrt arbete, säsongsarbete och arbete genom digitala plattformar) blivit allt vanligare. Konsekvensen är att direktivet inte skyddar dem som kanske har störst behov av det.

Kommissionens förslag till lösning på problemet består av tre delar. För det första ska möjligheten att undanta arbetstagare med korta anställningar från direktivets skydd begränsas, och det ska inte längre vara medlemsstaterna själva som definierar vem som är arbetstagare. För det andra ska arbetsgivarna vara skyldiga att lämna mer omfattande information till arbetstagarna än idag, och det från första dagen av anställningen.

…och materiella rättigheter införs

För det tredje – och det är här som den avgörande förändringen kommer – ska det nya direktivet också innehålla en uppsättning materiella minimirättigheter som ska gälla för alla arbetstagare inom EU, oavsett anställningsform. Direktivet ska med andra ord inte bara, som nu, slå fast en rätt för arbetstagarna att få information om vilka anställningsvillkoren är, utan också reglera hurdana dessa villkor ska vara.

Det kommissionen föreslår är inte någon fullständigt katalog över minimirättigheter, utan ett fåtal regler som framför allt kan gagna arbetstagare med otrygga och atypiska anställningsformer:

• Provanställningar får inte vara längre än sex månader;
• s.k. exklusivitetsklausuler som hindrar arbetstagare från att arbeta åt andra arbetsgivare ska som regel inte vara tillåtna;
• arbetstagare med varierande arbetstid ska informeras om arbetstidens förläggning i rimlig tid i förväg;
• arbetstagare med minst sex månaders anställning hos samma arbetsgivare ska ha rätt att ansöka om överföring till en ny, mer förutsägbar och tryggare anställningsform (om det finns);
• ifall arbetsgivaren är skyldig att tillhandahålla en viss utbildning för att arbetstagaren ska kunna utföra sitt arbete, ska utbildningen ges utan kostnad för arbetstagaren.

Medlemsstaterna ska dock kunna tillåta arbetsmarknadens parter att sluta kollektivavtal om andra regler om anställningsvillkor än dessa, förutsatt att ”det övergripandet skyddet av arbetstagare iakttas”.

Vad är problemet?

Mot dessa till synes ganska beskedliga förslag vänder sig alltså både arbetsgivare och fackliga organisationer i Sverige. Båda sidor håller med om att det gamla direktivet behöver anpassas till verkligheten på dagens arbetsmarknad. Samtidigt motsätter de sig att det inte längre ska vara medlemsländerna som avgör vem som är arbetstagare, och de är också motståndare till att införa materiella rättigheter i direktivet.

Arbetstagarbegreppet, som är avgörande för om en person över huvud taget omfattas av medlemsländernas arbetsrätt, har i Sverige utvecklats i rättspraxis och på så sätt fortlöpande anpassats till utvecklingen på arbetsmarknaden. Skulle man införa en ny definition på EU-nivå finns det risk inte bara för oönskade konsekvenser för arbetsrätten, det kan dessutom få effekter på rättsområden där medlemsstaterna har ensamrätt att bestämma själva, till exempel socialförsäkring och skattelagstiftning, menar parterna.

När det gäller de materiella arbets- och anställningsvillkor som föreslås handlar de om sådant som regleras i kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. På så sätt anpassar parterna reglerna till förhållandena i branschen och de enskilda företagen. Med de jämförelsevis detaljerade regler som kommissionen föreslår skulle det i fortsättningen i stället vara EU som bestämde vilka villkor som skulle gälla och sätta gränsen för vilka anpassningar som parterna kan göra i kollektivavtal. Genom att kollektivavtalen måste iaktta ”det övergripandet skyddet av arbetstagare” skulle EU-domstolen få rätt att överpröva kollektivavtalsvillkor och avgöra om exempelvis ett kollektivavtals regler om schemaläggning ger arbetstagarna ett minst lika gott skydd som direktivets bestämmelser.

I linje med parternas gemensamma uppfattning har alla partier i Sveriges riksdag enats om att regeringen i förhandlingarna med andra medlemsländer ska verka för att det nya direktivet inte ska innebära stora förändringar i den svenska modellen och begränsa sig till de delar som rör information. Arbetstagarbegreppet bör under alla omständigheter fortsatt definieras enligt medlemsländernas egen rätt. Om direktivet trots allt kommer att innehålla bestämmelser om materiella arbetsvillkor bör möjligheten att sluta kollektivavtal om andra regler göras absolut, utan möjlighet för EU-domstolen att överpröva om avtalets bestämmelser uppfyller direktivets skyddsnivå.

Facklig splittring

Ett dilemma för de svenska fackliga organisationerna är att deras kamrater i Europeiska fackliga samorganisationen EFS (på engelska ETUC) mycket gärna vill att kommissionens förslag förverkligas. Helst skulle det, enligt EFS, innehålla ännu fler materiella rättigheter, t.ex. regler om minimilön. Europafackets hållning speglar det faktum att arbetsmarknadsorganisationerna och kollektivavtalens ställning inte alls är lika starka i majoriteten av medlemsländerna som i Sverige och övriga Norden. Där behöver de fackliga organisationerna följaktligen hjälp från EU för att slå fast anständiga minimivillkor.

Trots de många gemensamma dragen i arbetsmarknadssystemen i de nordiska länderna är det möjligt att inställningen till direktivförslaget varierar även mellan dessa.

Den danska regeringen har, när detta skrivs, inte tagit slutlig ställning till förslaget, men framhåller att den lägger vikt vid traditionen att det är arbetsmarknadens parter som reglerar arbets- och anställningsvillkor genom kollektivavtal.

Finland förhåller sig däremot, enligt en skrivelse från statsrådet till riksdagen, huvudsakligen positivt till kommissionens förslag. De synpunkter som den hittills har formulerat rör den administrativa börda som de föreslagna reglerna kan innebära för företagen.