Årslång facklig konflikt i svenska hamnar kan ge lagändring

De två fackförbunden är Transportarbetareförbundet och Hamnarbetarförbundet. Det senare bildades 1972 efter lång tids missnöje bland hamnarbetarna med den ökande centraliseringen inom det LO-anslutna Transport. ”Grundvalen i Hamnarbetarförbundet är medlemmarnas bestämmanderätt; alla viktiga beslut om avtal och konflikter fattas av berörda medlemmar och alla funktionärer väljs för begränsade mandatperioder av medlemmarna i öppna och demokratiska val”, skriver organisationen när den presenterar sig på sin hemsida.

Om man ser till hela landet organiserar de båda förbunden ungefär lika många hamnarbetare med en liten övervikt för Transport, men de är olika starka i olika hamnar.

I Göteborgs hamn, till exempel, är ca 85 procent medlemmar i Hamnarbetarförbundet. Därför vill Hamnfyran, som avdelningen i Göteborg kallas, ha ett kollektivavtal med APM Terminals som driver containerterminalen där.

Riskerar skadestånd

Det finns bara en hake: APMT är redan bundet av ett annat kollektivavtal, nämligen det rikstäckande avtalet mellan Transportarbetareförbundet och arbetsgivarorganisationen Sveriges hamnar. Och om en arbetsgivare sluter två kollektivavtal som gäller samma arbete, så måste den ändå följa det som kom till först, i detta fall alltså Transports avtal. Om arbetsgivaren inte gör det riskerar den att få betala skadestånd för brott mot det första kollektivavtalet.

Som ett sätt att lösa detta dilemma har APMT erbjudit Hamnfyran ett så kallat hängavtal, det vill säga ett kollektivavtal som är kopierat på Transports avtal. Medlemmarnas löner och andra anställningsvillkor skulle Hamnfyran alltså inte kunna påverka. Genom hängavtalet skulle organisationen ändå få en rad särskilda rättigheter som enligt de arbetsrättsliga lagarna enbart tillkommer kollektivavtalsbärande fackliga organisationer: rätt till medbestämmandeförhandlingar, rätt till fackligt arbete med bibehållen lön och utökad rätt att delta i arbetsgivarens arbetsmiljöarbete.

Hamnfyran tackade nej till erbjudandet och kom med ett motbud. Organisationen föreslog att Hamnarbetarförbundet, Transport och Sveriges hamnar tillsammans som jämbördiga parter skulle förhandla fram ett centralt avtal. Det vill å andra sidan inte Transport och därmed inte heller arbetsgivarorganisationen.

Rätt till stridsåtgärder

Sådant är läget i skrivande stund. Eftersom Hamnfyran inte har något kollektivavtal med arbetsgivaren är den i sin fulla rätt att vidta stridsåtgärder, och sedan april 2016 har punktstrejker, blockader och totala arbetsnedläggelser avlöst varandra. Sedan den 19 maj pågår också en lockout mot förbundets medlemmar.

Enligt arbetsgivarorganisationen har containerterminalen i tvingats gå ner till 60 procent av normal kapacitet under det senaste året på grund av konflikten. I slutet av maj meddelade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att regeringen kommer att tillsätta en utredning som ska se över rätten att vidta stridsåtgärder ”i syfte att värna kollektivavtalets ställning på den svenska arbetsmarknaden”.

Enligt regeringen är den långa konflikten i Göteborgs hamn ett exempel på en situation där den svenska modellen inte fungerar tillfredsställande, eftersom arbetsmarknadens parter inte själva förmår lösa frågan om vilken organisation som ska teckna kollektivavtal. Om stridsåtgärder vidtas i andra syften än att genomdriva en kollektivavtalsreglering och arbetsgivare riskerar att utsättas för stridsåtgärder trots att de redan har ett kollektivavtal äventyras den svenska modellens legitimitet, menar regeringen. Rätten att vidta sympatiåtgärder för att stöda en lovlig konflikt mellan andra parter ska dock inte omfattas av utredningsuppdraget.

Vill inte ta ställning

Arbetsmarknadsministern betonade att hon inte ville ta ställning för någon part i konflikten, men att den svenska modellen självklart måste kunna fungera även i Göteborgs hamn. Situationen är all varlig och innebär ett hot mot svensk ekonomi och jobben, enligt Ylva Johansson.

Någon utredare är såvitt känt inte utsedd ännu. Vem det än blir får han eller hon en delikat uppgift. På den fackliga sidan lär ingen vara tilltalad av tanken på begränsningar av rätten att vidta stridsåtgärder, oavsett vilken av organisationerna som skulle gynnas i det konkreta fallet. Å andra sidan är det inte omöjligt att redan ”hotet” om en översyn kan få de inblandade organisationerna att enas om en lösning som gör utredningen överflödig. Sådant har hänt förut.