Detaljstyrning hotar de nordiska arbetsmarknadsmodellerna

– Vi tror att det är viktigt att de som arbetar med arbetsmarknadsåtgärder får göra sitt jobb och använda sin expertis för att anpassa arbetet till lokala förutsättningar. Att vara arbetslös på till exempel norra Island skiljer sig från att vara arbetslös i Reykjavik. För att möta de skiftande behoven krävs självständighet, säger Mats Kullander, senioranalytiker på Oxford Research.

Han är huvudförfattare till rapporten ”Styrning av arbetsmarknaden i Norden”, som jämför hur de fem nordiska länderna och de självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland organiserar sin arbetsmarknadspolitik. Hur ser styrmodellerna ut? Och hur bedrivs arbetet för att få människor tillbaka i arbete? Rapporten som gjorts på uppdrag av Nordiska Ministerrådet, bygger på cirka 70 intervjuer i alla de nordiska länderna och i de autonoma områdena. En mängd styrdokument och utvärderingar ligger också till grund för rapporten.

Gemensamt fokus på anställningsbarhet

Deras slutsats är att det som internationellt ofta kallas den nordiska modellen, i praktiken tar sig väldigt olika uttryck i de olika länderna och de självstyrande områdena. På frågan om det överhuvudtaget går att tala om en nordisk modell, tänker Mats Kullander noga efter innan han svarar.

– Det finns vissa saker som förenar. Det offentliga tar stort ansvar, arbetsmarknadens parter har en viktig, men gradvis minskande roll, och alla länder och områden har en modell som utbildar för nya jobb. Gemensamt är att politiken inte är så inriktad på att behålla jobb, som att utveckla anställningsbarhet. Arbetsmarknadens parter är överens om detta, vilket skiljer de nordiska länderna från kontinenten, säger Mats Kullander.

Men trots de gemensamma dragen är det mycket som skiljer sig åt i hur arbetsmarknadspolitiken styrs och bedrivs i de olika länderna och områdena. Inte minst skiljer det sig åt på den lokala nivån och i hur hög grad arbetsmarknadsmyndigheterna samarbetar med kommunerna. Där har man valt helt olika vägar, summerar Mats Kullander.

– Vi ser att det fungerar bättre när det finns en genomtänkt struktur för hur kommunen kan bidra i förhållande till de arbetssökande, inte minst för dem som står långt från arbetsmarknaden och förr eller senare riskerar att bli kommunens ansvar. Vi ser att när det inte finns ett sammanhållet system mellan kommun och arbetsmarknadsmyndigheter finns risk för att de personerna bollas runt och inte får det stöd de behöver, säger han.

Nödvändigt med lokala lösningar

Ett exempel på ett för den enskilde förenklat stöd är norska NAV, som infördes för mer än ett decennium sedan. Visserligen tog det tid innan systemet satte sig, men numera är det en tydlig modell för samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheterna, försäkringskassan och kommunerna. Lokalt sitter de olika aktörerna i samma lokaler, men finansieras från olika håll.

Också den danska arbetsmarknadsmodellen är decentraliserad. Och det finns mycket att hämta i de decentraliserade modellerna, anser Mats Kullander. Arbetslösheten ser olika ut inom ett land och det kräver lokala anpassningar och lösningar, där de som är anställda för att bedriva arbetsmarknadspolitik ofta vet vilka åtgärder som passar bäst. Därför är det viktigt att personalen får frihet att använda sin kunskap utan detaljstyrning av ibland ganska klåfingriga politiker. Ett exempel på negativ styrning är att införa ekonomiska incitament. Att till exempel ekonomiskt belöna den aktör som får flest ungdomar eller nyanlända i arbete innebär hård styrning från politiskt håll, med risk att andra grupper bortprioriteras eller glöms bort.

– Vi ser att politikerna vill göra tydliga reformer inom arbetsmarknadspolitiken, men också att det är en detaljstyrning som är större än inom många andra områden. Vi tror på tydliga mål för arbetsmarknadspolitiken, att ge förutsättningar för att genomdriva den, men att överlåta till de enskilda myndigheterna att bestämma hur det ska göras. Ibland har detaljstyrningen gått över styr, säger Mats Kullander.

Reformer tar tid

Erfarenheterna, bland annat från införandet av NAV, visar också att det tar tid innan en reform får fäste. Ändras politiken för ofta visar erfarenheten att många reformer därför aldrig riktigt landat.

– En ny reform ska förstås och läras av personalen, företagen och de arbetssökande och det görs inte i en handvändning. Jag tror man från politiskt håll underskattar detta och jag önskar att man ibland nöjde sig med att skruva i marginalen istället för att ändra hela spelplanen, säger Mats Kullander.

Han vill inte gärna utnämna vare sig bäst eller sämst i klassen vad gäller arbetsmarknadspolitik. Om något förvånat är det de självstyrande områdena, till exempel ALS på Färöarna. Utskrivet heter det Arbeiðsloysisskipanin, vilket betyder arbetslöshetsförsäkring.

 – Det är intressant att se hur man arbetar i de autonoma områdena. Där finns ofta en större flexibilitet och en närhet mellan beslut och åtgärder, säger Mats Kullander.

Slutsatsen efter det ett och ett halvt år långa arbetet med rapporten är att det är väldigt svårt att finna en arbetsmarknadsmodell, som passar överallt – det gäller även inom ett land, konstaterar Mats Kullander.

– Därför är det svårt att ta en modell och applicera den i ett annat land. Däremot finns mycket inspiration att hämta, också vad gäller styrningen. Jag skulle vilja se en arena för dialog mellan myndighetschefer och verksamma inom arbetsmarknadsområdet i Norden. Genom att träffas regelbundet skulle man kunna utveckla kunskap tillsammans. Vi ser också när vi är ute att det finns ett väldigt intresse hos aktörerna för vad som händer i de andra nordiska länderna, säger han.