Ska arbetstagare som utstationeras för att arbeta i ett annat land ha rätt till samma lön som det landets arbetstagare? Ja, menar Europeiska kommissionen som håller fast vid sitt förslag om att ändra utstationeringsdirektivet, trots hårt motstånd från medlemsländerna i Östeuropa.
Det var i mars i år som kommissionen lade fram förslag till ändringar i utstationeringsdirektivet. Syftet med förslaget är att arbetstagare som tillfälligt arbetar i ett annat land ska ha samma lön som värdlandets egna arbetstagare, i stället för att behöva nöja sig med minimilön som reglerna säger idag. Förslaget är – milt uttryckt – ovanligt kontroversiellt.
För regeringar och fackliga organisationer i EU:s höglöneländer, däribland de nordiska länderna, är initiativet välkommet. Medlemsländerna från det forna östblocket är tvärtom upprörda över att kommissionen vill börja riva i det gamla direktivet medan man fortfarande slickar såren efter striderna om det så kallade tillämpningsdirektivet som antogs 2014. Enligt dem finns redan alla regler som behövs på plats.
Arbetsgivarna vill inte heller ha någon revision av direktivet. De fem största arbetsgivarorganisationerna i Norden skriver i ett brev till kommissionen att själva grunderna för våra kollektivavtals- och lönebildningssystem rubbas om samma lön ska betalas för samma arbete på samma plats.
Det var alltså inte förvånande att parlamenten i de ”nya” medlemsländerna försökte stoppa förslaget genom att ge det ett så kallat gult kort. Det är en möjlighet för de nationella parlamenten att invända mot lagförslag som de anser rör en fråga som inte bör regleras på EU-nivå eller som går för långt. Om en tredjedel av parlamenten lämnar in sådana reservationer måste kommissionen ompröva sitt förslag. Det betyder inte att den är tvungen att dra tillbaks det eller ändra det. Den kan hålla fast vid förslaget, men måste i så fall motivera mer utförligt varför den inte bryr sig om invändningarna.
Och det är just vad som har hänt i detta fall. I början av maj hade sammanlagt elva länders parlament gett förslaget gult kort, vilket var tillräckligt. Argumenten går i huvudsak ut på att företagen i de nya medlemsländerna skulle berövas en viktig – och rättvis – konkurrensfördel om de skulle tvingas betala sina utstationerade arbetstagare mer än minimilönen i värdstaten. Det skulle alltså bli ett hinder för den fria rörligheten.
Bland dem som invände var faktiskt också det danska Folketinget, fast med en annan motivering. Folketinget välkomnar att kommissionen lägger fram ett förslag som syftar till att garantera lika lön för lika arbete, men texten säger inte tillräckligt tydligt att det är medlemsländerna själva som definierar vad som är lön. Förslaget är också otydligt när det gäller villkoren för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, menar Folketinget.
I slutet av juli meddelade kommissionen att den tillbakavisar alla invändningar och står fast vid sitt förslag. Syftet med förslaget är att konkurrensvillkoren mellan nationella och gränsöverskridande tjänsteleverantörer ska bli mer lika och att arbetstagare som arbetar på samma ort ska skyddas av samma bindande bestämmelser. Det går inte att uppnå på annat sätt än med EU-regler, argumenterar den. Kommissionen tycker inte heller att det danska Folketingets oro är befogad, och pekar på formuleringar som ska garantera medlemsstaternas självbestämmande när det gäller lön och villkor för uthyrda arbetstagare.
Den 8 – 9 december ska medlemsländernas arbetsmarknadsministrar ha en första diskussion om förslaget. Räkna med att det blir ett livligt möte. Frågan är om det alls finns några förutsättningar för att komma vidare.
Motta Arbeidsliv i Norden gratis med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.