Risk för att EU:s standardisering av tjänster begränsar fackets roll

Ända sedan 1980-talet har EU använt standarder som ett sätt att främja handeln med varor över gränserna. Europeiska kommissionen ber ett standardiseringsorgan att utarbeta en standard för en viss vara, och om en tillverkare sedan intygar att exempelvis en maskin motsvarar denna standard, så kan arbetsgivare i alla medlemsländer räkna med att den också uppfyller kraven i EU:s arbetsmiljölagstiftning. Även vid offentlig upphandling fyller standarder en funktion. Upphandlande myndigheter hänvisar gärna till någon EU-standard för att beskriva vad det är myndigheten vill köpa. På det här sättet underlättas handeln på den inre marknaden för både säljare och köpare.

Men detta har alltså hittills framför allt gällt varor. Nu hoppas Kommissionen på att kunna stimulera handeln med tjänster över gränserna på samma sätt. Det har väckt oro bland de fackliga organisationerna, som också har fått den svenska regeringens gehör.

Näringslivet får dominerande roll

Bakgrunden är att standardiseringsorganen är privata organisationer som antar sina egna arbetsordningar och vars verksamhet utgår från marknadens önskemål och behov. Visserligen är det meningen att alla berörda parter, t.ex. fackföreningar, ska få delta i standardiseringsarbetet men näringslivet har en dominerande roll, inte minst av resursskäl. Dessutom kan standarderna innehålla regler om lite vad som helst som ”marknaden” frågar efter. Och här finns det exempel som förskräcker, menar de fackliga organisationerna. Sida upp och sida ner i den europeiska standarden för flygplats- och luftfartssäkerhetstjänster som antogs 2011 (EN 16082:2011) handlar exempelvis om säkerhetsföretagets personalpolitik.

Det mesta regleras i lagar och kollektivavtal i medlemsstaterna – och bör inte heller regleras någon annanstans, enligt de fackliga organisationerna. Bland annat räknar standarden upp en lång rad av beteenden som innebär att arbetstagaren bryter allvarligt mot sitt anställningsavtal, med andra ord vad som kan ge arbetsgivaren saklig grund för att säga upp eller avskeda arbetstagaren.

Regeringen skriver brev till Kommissionen

Inte heller den svenska regeringen gillar det här. I en skriftväxling med Kommissionen påpekar den att standarder bör begränsas till krav på själva tjänsten, inte på tjänsteleverantören. På samma sätt som arbetsrätten inte ska påverkas av tjänstedirektivet bör Kommissionen i sina uppdrag till standardiseringsorganen understryka att standarder för tjänster inte får beröra anställningsvillkor, arbetsmiljö eller rätten att förhandla och sluta kollektivavtal, enligt regeringen.

Kommissionen håller med om att en standard ”i idealfallet” ska koncentrera sig på tjänsten som sådan. Ändå avfärdar den regeringens invändning som irrelevant, med hänvisning till att standarder är frivilliga. Och det är sant – i varje fall formellt. Ingen är skyldig att rätta sig efter en standard. Men i själva verket är frivilligheten ofta illusorisk för en leverantör som vill vara kvar på marknaden. 

Ingen idé lämna in anbud

Bara för att ta ett exempel: om en luftfartsmyndighet som ska upphandla säkerhetstjänster hänvisar till 2011 års standard måste alla leverantörer som vill vara med och tävla om kontraktet uppfylla kraven i den. Annars är det ingen idé att ens lämna in anbud. Enligt uppgift till Svenska Transportarbetareförbundet har just detta redan hänt, i Spanien.

Och kommissionen har gett de europeiska standardiseringsorganen i uppdrag att välja ut ett antal ämnen som skulle vara lämpliga att standardisera. Bland exemplen nämner den just standardisering av tjänsteleverantörers personalpolitik.

Den som är intresserad av arbetsrättsliga frågor tycks alltså ha fått ett nytt område att bevaka.