Ny dragkamp om utstationering

Det är frågor som ska dryftas vid ett nordiskt seminarium i mitten av september, för att ge underlag för de fortsatta förhandlingarna om förslagen. Det var i mars som kommissionen lade fram sitt så kallade inre-marknadspaket. Det innehöll två förslag: dels ett direktiv om hur det existerande utstationeringsdirektivet ska genomföras och tillämpas, dels en förordning om förhållandet mellan rätten att vidta stridsåtgärder å ena sidan och etableringsfriheten och den fria rörligheten för tjänster å den andra. Båda förslagen kom som ett svar på den debatt som EU-domstolens domar i målen Laval och Viking Line orsakade.

Förhandlingarna om det första förslaget kommer att pågå för fullt under hösten. Förslaget om rätten att vidta stridsåtgärder har kommissionen däremot redan beslutat dra tillbaka. För att det skulle bli antaget hade det krävts att alla medlemsländer röstade ja. Men ett stort antal nationella parlament, däribland Danmarks, Finlands och Sveriges, gjorde så kallad subsidiaritetsinvändning och kommissionen insåg att det skulle vara omöjligt att få ett enhälligt beslut. Några ytterligare förhandlingar om det kommer det alltså inte att bli.

Syftet med de nya utstationeringsreglerna är att stärka medlemsstaternas kontroll över att utstationerande företag sköter sig och ger sina arbetstagare de rättigheter de ska ha. Men samtidigt ser det ut som om direktivet också kommer att begränsa medlemsstaternas rörelsefrihet om det antas i sin nuvarande form.

Lista över kontrollåtgärder

Ta till exempel listan med kontrollåtgärder som en stat får vidta mot utstationerande företag. Den listan är uttömmande, dvs. inga andra kontroller ska få användas. Det innebär för det första att det inte längre vore tillåtet att införa nya, effektivare metoder om det skulle behövas. För det andra är det möjligt att vissa administrativa krav som idag tillämpas i Norden, exempelvis i Finland, blir otillåtna. Kommissionen tycks i stor utsträckning lita på att myndigheterna i det land där arbetsgivaren är etablerad ska bistå sina kolleger i utstationeringslandet så att kontroller där blir överflödiga.

Ett annat exempel är förslaget om solidariskt ansvar, dvs. att byggföretag som anlitar utländska underleverantörer själva kan tvingas betala lönerna till deras arbetare om de inte har förvissat sig om att leverantören är seriös. Här har Norge idag betydligt strängare regler än dem som kommissionen föreslår – ska norrmännen då tvingas mjuka upp dem? Det lär de inte vilja. Danskarna, å andra sidan, har inga regler om solidariskt ansvar, och frågan är om de vill ha några. Ett par danska forskare konstaterade här om året att det i praktiken är omöjligt att ha ett system med solidariskt ansvar om man inte samtidigt allmängiltigförklarar kollektivavtalen. 

Nya regler mot "oäkta" utstationering

Direktivet syftar också till att motverka missbruk av den fria rörligheten. Med det menar man situationer där företag påstår sig vara etablerade i ett annat land fast de egentligen inte har någon verksamhet där, och där arbetstagarna inte är utskickade för arbeta tillfälligt i ett annat land än där de vanligtvis arbetar. Därför föreslår kommissionen också regler som ska hjälpa medlemsstaterna att identifiera sådana ”oäkta” utstationeringar. Om det då visar sig att arbetstagarna arbetar mer eller mindre permanent i värdstaten så ska de rätteligen behandlas likadant som det landets egna arbetstagare, och inte behöva nöja sig med de minimivillkor som utstationeringsdirektivet föreskriver.

Problemet är att det kan finnas andra situationer som inte heller är utstationeringar i direktivets mening och som utstationeringsdirektivet alltså inte gäller för, men där arbetstagarna inte kommer att omfattas av värdstatens arbetsrätt, utan av hemlandets regler. Om man inte hinner ingripa mot ett sådant missbruk i tid, skulle de alltså kunna arbeta i de nordiska länderna utan att ha rätt ens till våra minimilöner utan enbart till den (sannolikt lägre) lön som gäller i hemlandet. En sådan konsekvens av att man skärper kontrollen är förstås svår att acceptera. Hur den knuten ska lösas blir med andra ord också något som de nordiska länderna behöver grunna över inför höstens förhandlingar i Bryssel.