Utstationerade arbetstagare får bättre skydd i nytt EU-direktiv

Syftet med det direktivförslag som Europeiska kommissionen lade fram i mars är att förbättra efterlevnaden av det existerande utstationeringsdirektivet. Det är alltså inte tal om att ändra detta; allt som EU-domstolen sade i Laval-målet ska t.ex. fortfarande gälla. Men det finns företag som missbrukar reglerna, och det finns också brister i medlemsstaternas tillsyn över att de utstationerade arbetstagarna får de rättigheter som de ska ha. Det hoppas kommissionen att man ska råda bot på med  nya regler om bland annat bättre administrativ samarbete över gränserna, mer enhetliga kontrollåtgärder och, som sagt, solidariskt ansvar för underleverantörers skulder.

Innan något av detta kan bli verklighet ska direktivet dock tröskas genom EUs maskineri, och det återstår att se hur slutresultatet blir när medlemsstaternas regeringar och Europaparlamentet har förhandlat färdigt.

Det står t.ex. redan klart att arbetsgivarorganisationerna är emot det solidariska ansvaret och kommer att försöka påverka aktörerna i lagstiftningsprocessen att säga nej till den delen av förslaget. Det blir intressant att se hur de nordiska ländernas regeringar ställer sig. Norge har redan regler om solidariskt ansvar men får, liksom Island, inte vara med och förhandla om direktivet. I Finland har beställarna en ganska omfattande skyldighet att undersöka om en tilltänkt underleverantör är seriös, men de blir inte solidariskt ansvariga för underleverantörens skulder även om de skulle ha försummat sin undersökningsplikt. Danmark och Sverige har inga motsvarande regler. Men bara ett par dagar innan direktivförslaget lades fram i Bryssel slöts en blocköverskridande överenskommelse i Sveriges riksdag om att be regeringen föreslå regler om uppdragsgivares ansvar i samband med utstationering.

Direktivet handlar nu inte bara om att förbättra kontrollen av att utstationerande företag sköter sig, utan lika mycket om att förhindra att medlemsstaterna har för stränga kontrollåtgärder. Olika former av administrativa krav betraktas nämligen som hinder för den fria rörligheten för tjänster. Därför ska medlemsstaterna, enligt kommissionens förslag, enbart få ställa följande krav på ett utstationerande företag:

• att det gör en enkel anmälan till landets myndigheter;
• att det håller kopior av anställningsavtal, lönespecifikationer, tidrapporter och intyg över löneutbetalningar tillgängliga i landet, och att handlingarna ska vara översatta om de inte är orimligt långa;
• att det utser en kontaktperson för att förhandla med arbetsmarknadens parter på arbetsgivarens vägnar.

Såväl Danmark som Finland och Norge ställer redan nu krav som omfattas av de första två punkterna, medan Sverige fortfarande saknar något motsvarande.

Den tredje punkten är särskilt intressant för Sverige och Danmark, vars utstationeringslagar utgår från att svenska respektive danska  fackföreningar ska förhandla fram kollektivavtal med de utländska företagen. För det krävs förstås att de får tag i någon som är behörig att förhandla för arbetsgivarens räkning, vilket inte alltid är lätt om cheferna finns på ett kontor i utlandet. Svenska fackliga organisationer har därför länge krävt att en sådan regel ska införas, men har hittills fått svaret att det inte vore förenligt med EU-rätten. Att Europeiska kommissionen nu uttryckligen vill tillåta ett sådant krav är en framgång för dem.