Finland söker ny lönemodell

I årtionden har de ingått inkomstpolitiska helhetsavtal som förhandlats fram mellan de stora centrala fackförbunden och arbetsgivarnas centralförbund i samarbete med statens representanter. Upplägget liknar det som funnits i de övriga nordiska länderna, men som där har övergetts för länge sedan.

År 2007 vägrade arbetsgivarna vara med längre och sedan dess har diskussionen pågått om vilka nya regler som ska gälla på arbetsmarknaden.

Positionerna är låsta. Finlands Näringsliv, EK, som representerar arbetsgivarna, har nu erbjudit facket en lösning där exportindustrin först förhandlar fram ett måttfullt löneavtal med sina löntagarorganisationer. Därefter förväntas de tre centralförbunden FFC (centralförbund bland annat för industriarbetare och servicefacket), FTFC (tjänstemän) och Akava (akademiker) rekommendera sina medlemmar att också hålla inom ramarna för detta avtal. Våren 2012, när alla fackförbund ingått avtal, skrider sedan regeringen in och stöder löntagarna genom att sänka inkomstskatten.

Staten stöder

Statsminister Jyrki Katainen (Samlingspartiet) och finansminister Jutta Urpilainen (Socialdemokraterna) har förbundit sig till att stöda ett måttfullt löneavtal med sänkt skatt både för löntagare såväl som för arbetsgivare. I de senaste lönerundorna har de offentligt anställda fått ut lönepåslag som legat över den privata sektorns. Samtidigt har antalet vilda strejker ökat framförallt i strategiska sektorer som logistik, alltså transporter och hamnar.

Näringslivet har hämtat modellen från Sverige. Centralförbundens inställning är negativ, minst sagt. De misstänker att arbetsgivarnas avsikt inte bara är att få till stånd minimala låneökningar, men också att slå in en kil mellan socialdemokraterna och FFC som står nära varandra. Dessutom har facket en rad andra arbetslivsfrågor utanför lönebiten som de vill lösa i anslutning till centrala förhandlingar.

Räddade Finland

Trepartsförhandlingarnas historia går tillbaka till 1968 då det första helhetsavtalet slöts, men grunden lades redan på 1950-talet.

Fackets representanter såväl som socialdemokraterna och vänsterförbundet understryker nu gärna att det var dessa avtal som rädda Finland ur den ekonomiska krisen under början av 1990-talet. Med tanke på de orosmoln som tornar upp vid horisonten borde arbetsgivarna följaktligen ha ett intresse av bättre samordning också nu. Men argumenten biter inte, trots att statsministern försökt marknadsföra något han kallar för en sysselsättningspakt.

Trycket på arbetsgivarna, som har statsministerpartiets öra, ökar också på grund av att arbetsministern Lauri Ihalainen (SDP) är pensionerad ordförande för FFC.

Nu har förhandlingarna mellan Teknologiindustrin, som representerar exportföretag som Nokia, och metallarbetareförbundet satt i gång. Metall kräver lönehöjningar i storleksklassen fyra procent, vilket tanke på hotbilderna kan ses som optimistiskt. Å andra sidan är verkstadsföretagens orderböcker tjocka och sysselsättningsläget bra, något som syns i en växande andel övertidsarbete.

Avlägset alternativ

Det nuvarande kollektivavtalet går ut sista september. Alla väntar nu på resultatet av dessa förhandlingar och om de bryter samman är det fullt möjligt att Finlands Näringsliv tvingas ta skeden i vacker hand och sätta sig ner med stat och centralförbund.

Just nu känns detta ändå som ett avlägset alternativ med tanke på arbetsgivarnas hårdnackade motstånd.

Regeringens ministrar har redan visat vägen för förhandlarna genom att sänka sina egna löner med fem procent. Denna symboliska handling imponerar knappats på fackets förhandlare som för första gången sedan början av 2000-talet tvingas kämpa med det faktum att reallönerna har börjat sjunka i Finland. Under hela det senaste decenniet har de stigit snabbast i OECD tillika med de norska och cypriotiska lönerna.