NordForsk ska dela ut 50 miljoner kronor till arbetslivsforskning

- Pandemin är en game changer som både påverkar hur snabbt förändringarna i arbetslivet sker och i vilken riktning, säger Arne Flåøyen, som är direktör för NordForsk i Oslo.

NordForsk etablerades 2005 och är en institution under det Nordiska ministerrådet med 16-17 medarbetare. Den befinner sig högst upp i näringskedjan inom den nordiska forskningen och kan boosta ett forskningsprogram med ytterligare pengar, för att låna en term från smittskyddsarbetet.

Arne Flåøyen och Siri Bjarnar tar emot i nästan tomma lokaler på femte våningen i Stensbergsgata 27. Det står flaskor med desinfektionsmedel på alla bord i det gemensamma sittområdet man kommer in i. Det är Siri Bjarnar som har ansvaret för det nya arbetslivsprogrammet, som styrelsen för NordForsk klubbade igenom i slutet av förra året.

- Vi har upprättat en programkommitté, med representanter från alla de forskningsfinansiärer som deltar. De har ett möte i slutet av den här månaden där de ska diskutera hur utlysningstexten ska formuleras, säger hon.

Minst tre nordiska länder

Innan NordForsk sätter i gång ett forskningsprogram måste det finnas finansiärer från minst tre nordiska länder. De måste dessutom bidra med två tredjedelar av finansieringen, innan Nordforsk lägger till sin tredjedel. 

- I det nya arbetslivsprogrammet deltar Sverige, Norge, Island, Åland och Litauen, säger Siri Bjarnar.

När programkommittén är färdig med utlysningstexten kan forskargrupper ansöka om finansiering. Ett krav är att forskare från forskningsinstitutioner i tre av de nordiska länderna som finansierar forskningen deltar. Ansökningen bedöms så av en internationell expertgrupp som framför allt ser på kvaliteten av forskningen.

- De rankar ansökningarna efter en skala där 1 är sämst och 7 är den högsta poängen som delas ut. NordForsk kan bara finansiera förslag som får 5, 6 eller 7, säger Arne Flåøyen.

Tydlig rollfördelning

Det finns en klar rollfördelning. Det är de nationella forskningsinstitutionerna som avgör vad det ska forskas på. NordForsk ska framför allt se till att forskningen ger ett nordiskt mervärde, antingen för att forskningen är speciellt relevant för Norden, att den sker på nordiska data eller att det genom samarbetet skapas en bredare nordisk forskningsbas, som gör det möjligt för forskarna att till exempel söka på EU-projekt.

Det är därför svårt att locka Arne Flåøyen och Siri Bjarnar till att säga vad de själva tycker är intressanta frågor inom arbetslivet.

- Som vi jobbar nu är det de nationella forskningsfinansiärerna som kommer med förslag till tema om vad det ska forskas på. Det betyder att det är forskningsprioriteringar som utarbetas genom de nationella systemen, som så aggregeras upp till en nordisk nivå, säger Arne Flåøyen. 

Forte tog initiativet 

- Det var det svenska Forte som tog det första initiativet till arbetslivsprogrammet och som såg värdet av att göra det nordiskt. Jag kan inte säga att de pekade ut några enskilda områden där det saknades svenska fynd. Det var mer att de lyfte fram områden där de ansåg att komparativa studier skulle vara nyttiga, områden där nordisk forskning kunde ge något extra, säger Siri Bjarnar.

Men några områden pekar sig ändå ut, säger hon, som hur mobiliteten i Norden har påverkats av pandemin, digitaliseringen och det gröna skiftet inom arbetslivet.

- Det handlar om att forskningen ska kunna bidra till ett kunnskapsunderlag för att utveckla framtidens arbetsliv på ett hållbart sätt, säger hon.

- För att ta det med digitalisering. Det är inte något nytt att det digitaliseras i arbetslivet, men det sker så mycket snabbare. På grund av pandemin har det som var glidande och kontinuerliga processer ändrats brått. Det blev yttre faktorer som plötsligt styrde det som tidigare var viljestyrda förändringar, säger Arne Flåøyen.

- Förändringarna har redan skett och det betyder att man inte bara kan återgå till hur det var tidigare. Vi har fått en ny startpunkt.

Olika organisering

De nordiska länderna har organiserat finansieringen av forskningen på lite olika sätt. I Norge finns det en enda statlig forskningsorganisation, Forskningsrådet, som fördelar pengar till alla forskningsområden, både grundforskning och tillämpad forskning. Ungefär på samma sätt fungerar Finlands Akademi, som fördelar pengar genom fyra forskningsråd.

I Sverige opererar fyra självständiga statliga forskningsfonder: Forte, Formas, Vetenskapsrådet och Vinnova, medan de statliga forskningsmedlen på Island fördelas av Forsknings- och teknologirådet (Vísinda- og tækniráð) och forskningscentret Rannís.

- Vi samarbetar med alla dessa och även Danmarks Frie Forskningsfond. Den andra stora danska fonden, Innovationsfonden, är väldigt orienterad mot att hitta tekniska lösningar och därför inte aktuell inom till exempel arbetslivsforskning, säger Arne Flåøyen.

Danmark har lägre deltagande

Ett problem är emellertid att Danmarks Frie Forskningsfond finansierar forskningen ”bottom-up” (genom att forskarna själva föreslår projekt) och inte tematiskt. Det är en förklaring till varför inte Danmark deltar i det nya arbetslivsprogrammet. Det visar sig också i statistiken över hur många forskare från varje land som har fått medel av NordForsk.

Norge och Sverige deltar nästan alltid i de olika forskningsprogrammen. De toppar därför listan på antalet forskare som deltagit under perioden 2010 – 2018.

• Norge: 671
• Sverige: 650
• Finland: 505
• Danmark: 415
• Island: 192

Danmark har 16 gånger fler invånare än Island, men det är bara dubbelt så många forskare från Danmark som deltar jämfört med Island.

- Som ett litet land ser Island väldigt tydligt nyttan av att delta i ett internationellt samarbete eftersom de inte har så många forskare. De små länderna har speciellt stor nytt av det nordiska forskningssamarbetet för att bygga nätverk, kompetens och få relevant forskning, säger Arne Flåøyen.

- Men alla länder får mer än de sätter in, understryker han, eftersom de nordiska pengarna kommer i tillägg till de nationella.

Med en budget på 130 miljoner norska kronor innebär det att NordForsk utlöser forskning för ungeför 300 miljoner kronor per år.

Öppen eller sluten pott

I vissa fall deltar också forskare från andra länder eftersom det är en ”open pot”, där forskarna själva kan avgöra vem de vill bjuda in. På programmet om Samhällssäkerhet deltog t ex danska forskare.

Det nya programmet för arbetslivet i framtiden är det emellertid det som kallas för en ”virtual pot”.

- Det betyder att alla pengarna ska gå tillbaka till de länder som har lagt pengar i potten, säger Siri Bjarnar.

Eftersom Litauen deltar är det troligt att det kommer att finnas forskare som vill se på vad som sker med arbetsmigrationen efter coronapandemin.

- De nordiska länderna har varit vana vid att det har funnits en stor flexibilitet där man har kunnat ta in utländsk arbetskraft. Både Norge och Island har stora diaspora av litauiska arbetare. Men kommer de att vilja jobba här efter att pandemin är över? undrar Arne Flåøyen.

Hur många förslag om forskning som kommer in tycker han är svårt att spå:

- Vi hade en utlysning på fri forskning där vi bjöd in forskarna att komma med Preproposals, som är lite enklare ansökningar. De är inte så detaljerade, med forskarna säljer själva idén och konceptet. Då fick vi in 334 förslag. 55 av dem bjöds in till att presentera fullständiga ansökningar och till sist blev resultatet att 12 förslag fick pengar.

- Det var en extrem variant. Så kommer jag ihåg att vi hade en utlysning som handlade om barncancer, där vi fick fyra ansökningar. Det fanns tillräckligt med pengar till alla fyra, men bara tre fick pengar eftersom den fjärde inte ansågs ha tillräckligt hög vetenskaplig kvalitet.

Forskningsgrupperna som får pengar arbetar vanligtvis i tre-fyra år med projektet. NordForsk räknar med att kunna meddela vem som har fått finansiering mot slutet av året.