Nya sätt behövs för att lösa konflikter i rennäringen

- Det finns väl knappast något yrke som är så tätt knutet till en kultur som renskötseln. Men myndigheterna ser det oftast bara som en ”köttproduktion” som bör industrialiseras, säger Ida Hydle, professor på Universitetet i Tromsö och anknuten till välfärdsforskningsinstitutet Nova i Oslo.

Tillsammans med docent Jan Erik Henriksen på Universitetet i Tromsö, som varit projketledare, och Knut Petterson som är domare i Indre Finnmark tingsrätt, har hon sett på 29 konflikter som berör renskötsel som verserat i norska domstolar sedan 2007, när en ny lagstiftning om renskötsel infördes.

Renskötseln är viktig bland den samiska befolkningen eftersom det också följer med ett antal rättigheter i och med att en person tillfredsställer kraven för att äga renar. Det är rättigheter som är nödvändiga för att kunna driva renskötseln. Det handlar om rätten till att jaga, fiska, använda motoriserade fordon i vissa områden och tillgång till renvaktarstugor. Det bidrar till att det är attraktivt att äga renar, även om man inte deltar i skötseln dagligen.

Samtidigt har renägarna också skyldigheter, som att se till att renarna inte betar i fel områden. I Norge är ägandet av renar personligt, men det är siidaen (motsvarar en svensk sameby) som har betesrättigheterna i ett visst område. En siida kan bestå av endast ett fåtal personer men är som regel en grupp personer som oftast är släkt med varandra.

Renskötseln är pressad

Konflikterna uppstår för att industrialisering i form av gruvor, vatten- och vindkraft ,turism och klimatändringar påverkar hur renhjordarna rör sig. Medan lantbruksmyndigheterna vill att gränsdragningen mellan två siidaer sker på en tvådimensionell karta, fungerar inte det för renskötarna.

Det kan se lätt ut på sommaren att dra gränser i Finnmark, men för rennäringen är det många faktorer som gör det svårt att använda vanliga kartor.

- Förvaltningen använder kartor, som för dem är en oproblematisk och neutral metod. Men renägarna känner sig inte igen i förvaltningens kartor och deras terrängförståelse. För renägarna är gränsdragningarna något som bestäms av hur renarna vandrar, klimatet, snö och is, älvar, bäckar och vatten som kan vara igenfrusna eller öppna och som varierar under årstiderna, säger Ida Hydle.

Konflikterna handlar oftast om rätten till renbete i ett visst område, men de finns på alla nivåer:

• Mellan enskilda personer: ett rättsfall handlade om ett par som hade skilts, där striden stod vem som hade rätt till renmärket som skärs in i renens öra och som berättar vem som äger renen.
• Mellan personer inom en siida och mellan olika siidaer.
• Mellan renägare/siidaer och myndigheter på olika nivåer. Staten var motpart, direkt eller indirekt, i konflikten i de flesta av målen.
• Mellan renägare i olika länder: renbetesavtalet mellan Sverige och Norge förnyades inte 2005. Det reglerade de svenska samernas rätt till sommarbete i Norge, och i mindre grad, norska samers rätt till vinterbete i Sverige. Därmed är den så kallade Lappkodicillen från 1751 det enda rättsliga dokument som nu finns. Norge har ratificerat ILO:s konvention om urfolkens rättigheter, vilket Sverige inte har gjort.

Många av konflikterna drivs i tre rättsinstanser, ändå upp till Högsta domstolen och orsakar stora kostnader både i form av pengar och psykiska påfrestningar. I ett av rättsfallen var rättegångskostnaderna åtta miljoner kronor. Det handlar om arbets- och levnadsvillkoren till 2 500 personer, enbart i Finnmark, som äger 150 000 renar, säger Ida Hydle.

Undviker konflikter

Även om samiska konflikter ofta får stor uppmärksamhet, speciellt i lokala medier, är den samiska kulturen egentligen konfliktskygg. En av personerna som intervjuats beskriver hur en siida-ledare nästan alltid bara talar med en annan person, det vill säga samtalen förs två och två. Men en tredje person kan närvara och förstå att samtalet också handlar om honom eller henne.

Det talas om "ett evigvarande samtal" där målet är att få motparten att själv förstå vilket ansvar han har och vilka beslut som bör fattas.

De två forskarna beskriver en del särdrag i den samiska kulturen som gör att de konfliktråd som finns idag inte fungerar:

• Det måste tas hänsyn till att kommunikationen i samiska miljöer sällan är direkt rätt-på-sak.
• När samer kommunicerar med varandra sitter de ofta sida vid sida – inte tvärs emot varandra.
• Renägare talar oftast två och två med varandra– och inte i en hel grupp som är den vanligaste metoden som det norska konfliktrådet använder
• Stormöten med många, även om de är direkt eller indirekt involverade, fungerar dåligt.
• Det fattas inte majoritetsbeslut i en siida.

De två forskarna föreslår därför att det upprättas ett nytt medlingsorgan som baseras på det som kallas soabahallan (samisk medling).

- Det behövs en ny medlingsinstans där tröskeln är låg och där medlare kan komma in snabbt, av och till också på vidda och vid rengärdet. De bör vara utbildade i samisk kultur, säger Ida Hydle. Det viktigaste är medlingskunskap: hur man bjuder in parterna till medling, hur man skapar tillit och förståelse för att det kan vara nyttigt att talas vid, hur man kan ingå avtal, även avtal om att man fortsätter att vara oeniga, men att man ändå kan mötas med ömsesidig respekt.

Alltid blandat sig i 

Hur skulle det sett ut om samerna hade fått styra allt själv?

- Det är väldigt svårt att säga, för myndigheterna har aldrig låtit dem göra det sedan mitten av 1700-talet. De har alltid blandat sig i. 

Renar har varit betydelsefulla i tusentals år, som hällristningarna i Alta visar. Men det är länge sedan samerna fick bestämma själva.

De mest avgörande besluten fattas när en renhjord drivits in i "gjerdet" som det kallas på norska, en inhängning. Där sker slaktning og märkning når renarna är i gjerdet och även renskiljningen, när renarna delas upp mellan de olika ägarna. Alla medlemmarna i en siida deltar och det noteras vilka renhonor som fått kalvar.

- Tidigare var renhjordarna mindre, 30-40 djur, och mer tama. Idag är renarna vildare. Det är inte lämpligt att gå in och klappa dem när de rusar in i gjerdet. Renskötseln är ett arbete som medför många skador. Det kan vara 5 000 renar innanför stängslet. Ägarna ska hitta sina renar, och bestämma vilka som ska slaktas eller släppas ut igen, gärna efter vaccinering.

Skrivs besluten om vem som ska äga vilka kalvar ned?

- Dokumenten är renarnas öron. Det är märket som avgör, och det skrivs också noggrant ner. Märkena finns också i förvaltningens register. Själva märkningen är en ritual som är mycket betydelsefull. Renmärket är en slags förmögenhet.

Renskötarna försöker också förbättra hjorden genom att välja ut de bästa rentjurarna. De som inte ska bli avelsdjur kastreras. De gör dem fetare och renägaren tar sådana till eget kött året efter.

- Men tjurarna behövs i en renhjord, eftersom de har mer muskler än hondjuren. De kan skrapa bort snön när den är en halv meter tjock och det har blivit is på toppen. Det krävs mycket kraft till det och tjurarna har 30-40 procent mer muskler än hondjuren.

Vad har du själv lärt dig under de här tre åren?

- Jag har sett den norska och också den svenska statens neokolonialism av det samiska på nära håll, och det har fyllt mig med fasa. Jag har gjort en djupdykning i en kultur som är mer olik den norska än vad man kanske skulle kunna tro. Det är till exempel andra artighetsnormer som man måste känna till för att undvika missförstånd.

- Det är t.ex. gästens plikt att gå direkt in i huset vid ett besök. Det finns sällan någon ringklocka och dörren är aldrig låst. Inuti huset sitter husägarna och de blir sittande. Det är din plikt att berätta vad det är du önskar. Först efter hand kommer kaffe.

Bland samerna finns det också en form av odalrätt, att bara ett av barnen ärver renhjorden och märket. Men det är oftast inte den förstfödde.

- Det har varit tradition att den yngste ärver föräldrarnas renar när de inte orkar med renskötseln, och märket. Men den personen måste också passa till uppgiften och tåla att stå inom stängslet, vara med under flyttprocessen och t.ex. kunna köra scooter, säger Ida Hydle.