Ungdomar övervakas - frivilligt - av 2 000 sensorer

När 33 studenter flyttade in i HSB Living Lab i början av juni hade var och en fattat ett beslut - att vara en del av forskningen för ett hållbart boende. HSB Living lab är vad det låter – ett boende som också är en forskningsarena.

– Utvecklingen av Sveriges forskning är oerhört central för landet. Genom detta goda exempel på en öppen forskningsarena, ges nu möjligheter till att snabbare få ut viktiga bostadsinnovationer på marknaden, sa forskningsminister Helene Hellmark Knutsson, som talade på den officiella invigningsdagen den 5 september.

2 000 sensorer jobbar dygnet runt

Experimenthuset som består av utbytbara moduler ska finnas i tio år. Tanken bakom modulerna är att man enkelt kan byta en modul för att testa nya isoleringar eller material. Huset ligger på Chalmers i Göteborg och i forskningsprojektet delar tolv olika aktörer. Här har man slopat den gamla kvadratmetertanken och talar i stället om bostadskubik. Studenternas rum är små i kvadratmeter räknat, men istället uppbyggda på höjden. De 33 studenterna har också många gemensamma ytor, till exempel en kombination av tvättstuga och umgängesyta, vatten kommer att separeras från deras köksavfall och de får möjlighet att kompostera på balkongen.  Femton olika forskningsprojekt startar under hösten och de boende är väl införstådda med att deras aktiviteter i huset kommer att mätas av husets 2 000 sensorer dygnet runt.

– För mig personligen är det viktigt att kunna bidra till den forskningen som förhoppningsvis ska resultera i nya innovationer och lösningar för framtidens boende. Att de mäter allt vi gör och hur vi rör oss gör mig inget alls, det är bara roligt att få vara med och dra mitt strå till stacken för en hållbar värld, säger Rebecca Eurenius, student och en av de 33 boende i ett pressmeddelande.

Optimistisk men diffus

Innan hon och de andra som bor i huset flyttade in fick de en ordentlig genomgång av hur huset fungerar, vad som kommer att mätas och hur det kan vara att bo i en kombination av forskningslabb och hem. Att flytta in är alltså resultatet av ett medvetet val. Men om man lyfter blicken från HSB Living Lab till den mera generella diskussionen om digitalisering och smarta städer är det sällan konkretiserat vad orden innebär och vad de kommer att betyda för människor och samhälle i framtiden. Det visar avhandlingen ”The smart city – how smart can IT be. Discourses on digitalisation in policy and planning of urban development”, som Malin Granath lade fram vid Linköpings universitet i början av oktober.

– På alla nivåer jag studerat, från EU och nedåt, finns en ganska optimistisk syn på digitalisering, men den är diffus och det saknas både kunskap och fokus. Det är därför svårt att se vad digitaliseringen ska betyda i praktiken, säger Malin Granath.

Under fyra år har hon i sitt avhandlingsarbete analyserat begreppet digitalisering och smarta städer.  Hennes ämne är informatik, en samhällsvetenskaplig del av ämnet teknik som studerar vilka konsekvenser teknik får för människor, verksamheter och organisationer. Malin Granath har studerat hur begreppen används i olika policydokument från EU-nivå ner till planeringen av ett nytt område i Linköping som heter Vallastaden.

Planeringen inför den nya stadsdelen i Linköping, som är tänkt att bygga ihop universitetsområdet med staden, började några få månader innan Malin Granath började sitt avhandlingsområde, vilket inneburit att hon kunnat dokumentera tankarna kring hur tekniken ska användas i stort sett från starten. Och visst nämns IT-lösningar i styrdokumenten, men särskilt konkret är det inte, konstaterar hon. Tekniken ses mest som lösningar på olika funktioner, till exempel hur man kan mäta energiförbrukning, boka tvättstuga och gemensamma ytor genom en för bostadsområdet gemensam digital plattform. Däremot definieras inte vem som ska vara huvudansvarig för digitaliseringen och hålla i vad som mäts och kopplas ihop med vad.

– Vad digitalisering är har i praktiken inte fått fäste, utan det är olika för alla och samma gäller också för begreppet smarta städer. Det är en metafor för något att relatera till och där man kan lägga in lite vad som helst beroende på sin bakgrund, säger Malin Granath.

Vem vill vara en dum stad?

Hon kan förstå att det finns en längtan efter att lansera sig som en smart stad och att allt fler städer vill definiera sig som smarta. ”Och vem vill vara en dum stad och finns det överhuvudtaget någon sådan?”, frågar Malin Granath retoriskt.

 – Att definiera sig som en smart stad är ett uttryck för en önskan att attrahera företag, boende och arbetskraft och att göra sig attraktiva för medborgarna, säger hon.

Malin Granath anser att tankarna kring den smarta staden har sin plats i policydokumentet för att väcka diskussioner och skapa planer för en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar stad. Det blir ett sätt att tänka och därför kan det vara helt i sin ordning att begreppet är otydligt och rymmer många dimensioner. Däremot anser hon det vara allvarligare att digitaliseringen omfamnas entusiastiskt och ganska aningslöst.

 Hon beskriver den tekniska utvecklingen som inne i ett skifte och nämner Pokémon go som exempel. Plötsligt kunde man bygga in sensorer i mobilerna som skapade ny interaktion mellan spelaren och miljön, vilket också öppnar för ny användning av teknik inom andra områden. 

– Jag tror det bara är början på något stort. Teknikmänniskorna ser vad man kan göra och är redo att förse städerna med IT-instrument och att koppla ihop olika funktioner som kan ge enormt mycket information. Men vi måste börja titta på konsekvenserna av detta.  Digitalisering är tagen för givet och alla svänger sig med uttrycket, men det är dags att sätta den i ett sammanhang, att diskutera för vem gör vi det och hur ska det gå till? Är till exempel alltid tekniken nyttig? frågar Malin Granath.

Frågor som söker sitt svar

Hon ger en lång rad exempel på frågor hon anser kommer att bli stora framöver. Vem ska äga insamlad data? Och vem kommer att äga distributionskanalerna? Hur kommer människorna att påverkas? Vem ska driva utvecklingen?

– Vi måste väcka frågorna och också inse att vi går mot större sårbarhet. Vad är till exempel en säker lösning?, säger Malin Granath.

Men kommer det att finnas plats för alla i den digitaliserade staden? Vad händer med de sjuka, de mycket gamla eller andra sårbara grupper?

– Klyftan kommer inte att vara tillgången till tekniken, utan hur vi förstår den och vad vi kan göra med den. Kommer vi att köpa allt med hull och hår eller förhålla oss kritiska – det är en kompetensfråga och kommer att bli framtidens klyfta mellan människor, säger Malin Granath.

 Hon är inte negativ vare sig till digitalisering eller smarta städer, men vill lägga in mer än teknik i begreppen. Verksamhetsutveckling är inte bara teknik, utan handlar också om människan i organisationen.

 – Det finns idag en stark tilltro till tekniken och tekniknormen är fortfarande väldigt stark. Men problem kanske inte alltid har en ingenjörslösning och därför är det viktigt att de mänskliga aspekterna och behoven hos olika intressentgrupper, säger hon.