Loa Brynjulfsdottir: Norden är mitt hem

När Nordjobb kommer på tal sprids ett leende över Loa Brynjulfsdottirs ansikte.  Om detta talar hon gärna och har till och med makat plats i en fullspäckad kalender för att berätta om sina erfarenheter av Nordjobb.

- Nordjobb har gett mig mycket positivt. Man blir trygg i det nordiska och i umgänget med andra nordbor. Det har också vidgat mina vyer och erbjudit många spännande möjligheter. Det har också lagt grunden till mycket av det jag gjort sen, säger Loa Brynjulfsdottir. 

Vi möts i den legendariska LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm, där hon sedan några år är internationell sekreterare.  Hon är både en nordisk och internationell person. ”Jag har alltid tagit alla chanser att ta mig ut för att uppleva något nytt och annorlunda. Jag har alltid velat ut”, förklarar hon och tror att en av förklaringarna är att hon bodde i Norge under fyra år som barn. Längtan ut har inneburit utbytesår i Hamburg under gymnasietiden, SIDA-finansierad forskning i Namibia och Mocambique, ett halvårs spanskstudier på Cuba och åtta år i Bryssel. Men resandet började i Norden, med ett Nordjobb i finska Tammerfors för 18-åriga Loa. Möjligheten att söka Nordjobb var ganska känt på Island på tidigt 90-tal, berättar hon.  

En liten by där människorna hade krökta ryggar

Den första tiden i Finland var en erfarenhet som kunde ha gått snett för en mindre handlingskraftig person. Plantskolan Palkane utanför Tammerfors motsvarade inte drömmen om upplevelser och kontakter.  Byn var minst sagt liten och plantskolan var fylld av människor med krökta ryggar, skadade av ett livslångt arbete i böjd ställning. De nordiska ungdomarna var få och erbjöds boende på ett ålderdomshem, där åldern gjort de före detta plantskolearbetarna än mer krökta. ”Så här kan jag inte ha det”, tänkte Loa Brynjulfsdottir, åkte in till Nordjobbkontoret i Tammerfors och begärde förflyttning.  Hon fick gehör och blev i stället ”Piparipakkari”, det vill säga pepparkakspackerska på bageriet Brander Oy. Dagarna tillbringades sittandes på en upp och nedvänd ölback bredvid en ung kvinna som bara kunde finska, pepparkakorna lades i sina lådor allt medan internationella schlagers översatta till finska dånade i högtalarna. 

- Jag har inget minne av att det var jobbigt. Jag delade lägenhet med en norrman inne i Tammerfors och Nordjobb ordnade mycket aktiviteter, berättar hon.

Älskade Färöarna

Sommaren därpå var det dags igen. Denna gång som Nordjobbare på Nordens hus i Torshavn på Färöarna.  Ett fantastiskt jobb med fantastiska kolleger och spännande utflykter till avlägsna öar, summerar Loa Brynjulfsdottir som också lärde sig färöiska, hjälpt av sina kunskaper i isländska och norskan hon lärde sig när hon bodde i Norge som barn.  

Färöarna 1992. Nordjobbare har klätt ut en av de nordiska vännerna i ett fårskinn de funnit på sin vandring. Loa Brynjulfsdottir står i mitten, klädd  i rosa tröja.

Hon berättar om hur de for till Mykines långt ute i havet för fånga lunnefåglar och hur de blev inblåsta i fyra dagar och hämtades med helikopter. Eller hur de inbjöds att fira nationaldagen Õlavsøka hemma hos nyblivna färöiska vänner. Nordjobb på Färöarna blev starten på en livslång kärlek till Färöarna och vänskaper som fortfarande varar.

- Det bästa med Nordjobb är att man lär känna ungdomar från andra nordiska länder. Man får vänner överallt och upplever något nytt under ordnade former. Jobb och bostad är ordnat och dessutom är det många sociala aktiviteter – man är inte ensam. Det bjuds på många roliga aktiviteter och festas en hel del, säger hon och uppmanar gärna ungdomar att ta chansen och åka. 

- Det är också en chans att lära sig förstå de andra skandinaviska språken. Idag tenderar nordbor att prata allt mer engelska med varandra, men språket blir så mycket rikare om man förstår varandra på de egna språken, säger Loa Brynjulfsdottir, som själv rör sig obehindrat i de skandinaviska språkområdena.

Fick insikt i arbetsmarknadens villkor

Vintern efter första Nordjobbet engagerade hon sig i Föreningens Nordens ungdomsklubb i Reykjavik och blev efter några år ansvarig för Nordjobb på Island och senare också i Sverige. Hon ordnade jobb, bostäder och sociala program. Hon introducerade också nordjobbarna på deras arbetsplatser och höll kontakt med dem under tiden. Meningen med Nordjobb är ju att få ta del av språk, historia och kultur dit man kommer och att lära känna ungdomar från hela Norden. 

- Det gav mig insikt om hur det fungerade i arbetslivet och väckte mitt intresse för arbetsmarknadens villkor och betydelsen av att ha ett jobb, vad det betyder för människor. Jag blev också medveten om vad man kan åstadkomma om man jobbar över gränserna. Här på LO tar vi utgångspunkt i det nordiska samarbetet för att bli en starkare röst i det internationella arbetet, säger hon. 

Att hon nu bor i Sverige beror inte så mycket på att hon är gift med en svensk, men på att paret fick sitt första barn och längtade hem till Norden – till vilket land spelade inte så stor roll. Ett hemland kan bli flera. 

- Island är mina rötter, Norge är nära efter mina år där som barn, jag känner mig hemma i Danmark  och Sverige är där jag bor nu. Därför känns hela Norden som mitt hemland, säger Loa Brynjulfsdottir.

Se alla artiklarna i tema