Yttervänstern i Finland ensam om krav på minimilöner

”Vi anser att det borde skrivas till lag. Det finns fortfarande allmänt bindande kollektivavtal, men minimilön borde finnas i branscher som saknar förhandlingsmakt eller bindande avtal överhuvudtaget,” meddelar partiets ordförande Paavo Arhinmäki.

Han satt fram till våren 2014 i den nuvarande regeringen som kulturminister, men hoppade i protest med vad partiet uppfattade som försök att försvaga läget för de redan mest utsatta.

Det återstår att se om budskapet får något genomslag i valdebatten eftersom VF brukar locka färre än tio procent av väljarna. Partiet står också splittrat när den falang som representerar fackliga intressen vill behålla den nuvarande modellen med branschspecifika kollektivavtal. Där slås minimilönerna fast i förhandlingar med arbetsgivarna. På sätt och vis är dessa minimilöner lagstadgade eftersom avtalen är bindande i lag.

De Gröna förespråkar i sin tur basinkomst för att göra stödsystemen enklare och mer förutsägbara för de allra fattigaste. Avsikten är att få nästa regering att enas ett första försök med basinkomst.

Starkt system

Matti Tukiainen, som är arbets- och näringslivsdirektör vid den fackliga landsorganisationen FFC, ser ingen orsak att ändra på lagstiftningen i Finland och införa minimilöner.  Enligt hans åsikt är kollektivavtal ett bättre sätt att bestämma lönenivån än lagstadgade minimilöner.

- Vi har ett starkt kollektivavtalssystem som i de flesta fall är allmänt bindande oberoende av om arbetsgivaren är organiserad eller inte, säger han.

VF har tagit intryck av sina partikolleger Die Linke som lyckats få igenom sitt krav på minimilöner. I Tyskland har den allt växande andelen låglönejobb, framför allt deltidsjobb, gjort att löneklyftan vidgats. Enligt en färsk utredning av forskarna Mari Kangasniemi och Pekka Sauramo vid Löntagarnas forskningsinstitut i Helsingfors är löneskillnaderna i Finland fortfarande små i ett europeiskt perspektiv. Överlag kännetecknas länder med koordinerade löneavtal av små skillnader.

Finns inget hot

Matti Tukiainen ser inget i den närmaste framtiden som skulle kunna ändra på förtroendet för kollektivavtalssystemet. Visserligen finns det även i Finland företag som hyr ut arbetskraft, men detta berör ändå en relativt liten del av arbetstagarna.

- Dessutom är det värdföretagets kollektivavtal som ska följas.

På senare år har så kallade nollarbetsavtal dykt upp där arbetsinsatsen inte är definierad utan beroende av arbetsbehovet, till exempel 0-40 timmar per vecka. Tidsbundna kontrakt blir också vanligare liksom trenden där anställningsförhållanden omvandlas till underleverantörskontrakt.

- Tvångsföretagande finns också i Finland där arbetstagarna får fortsätta jobba, men med företagarrisk. Detta är en hotbild.