Intresset för motorer drev honom till Sverige -men lönen blev för låg

- Jag växte upp på andra sidan av vattnet. Så jag har inte flyttat långt.

Per Billington ser ut genom sitt kontorsfönster. Utanför flyter Sandvikselva och över den går järnvägen in till Oslo. Hundratals röda NSB-tåg susar förbi varje dag utanför de ljudisolerade fönstren, liksom det koksgrå Flytoget, ett höghastighetståg som går vidare till flygplatsen Gardermoen. Sandvika ligger ett par mil utanför Oslo, men är ändå centralt. Här har Per Billington byggt upp sitt eget företag, PBT, med åtta anställda och med oljeindustrin som kund. Företaget har specialiserat sig på att simulera hur oljan rör sig från reservoaren och upp genom plattformen. Men det hela började i mindre skala.

 - Jag har alltid varit intresserad i motorer. Jag studerade maskinteknik, med processteknik som huvudinriktning på NTH, som det tekniska universitetet i Trondheim hette när jag gick där – i dag heter det NTNU.  Volvo i Göteborg var den närmaste bilfabrikanten, så jag sökte jobb där.

Rekordmånga norrmän

Per Billington var inte ensam. Just i mitten av 80-talet var det många norrmän som flyttade. Antalet norrmän i Sverige ökade från 26 000 år 1980 till drygt 38 000 år 1990.

Bostad ordnades i ett lägenhetshotell på Hisingen.

- När jag kom dit första gången hängde det blommor på dörren med en hälsning från Volvos vd Roger Holtback. Det gjorde att man kände sig välkommen.

Han jobbade i en mindre grupp på 6-7 personer på forskningsavdelningen, som hade ett par tusen anställda.

- Jag skulle testa olika bränsleinjektionssystem och deras prestanda.

Det sista ordet uttalar han på svenska i stället för att använda det norska ordet ytelse.

- Den första dagen fick jag en karta där det var markerat med ett rött streck hur jag skulle gå för att hitta testbilen jag skulle använda. När jag kom fram hittade jag istället ett bakverk, en stor ”inkilningstårta”.

Lönerna fördubblades

Per Billington trivdes med både jobbet och arbetskamraterna. Att det ändå blev en begränsad period berodde på att konjunkturen svängde i Norge. Oljepriset, som hade fallit från 35 dollar per fat till bara 10 dollar per fat sommaren 1986, vände uppåt igen.

 - För ingenjörer exploderade lönerna. När jag flyttade till Göteborg fick jag en årslön på 112000 svenska kronor vilket var ungefär på samma nivå som i Norge. Efter ett år hade de norska lönerna fördubblats. 

Samtidigt hade Per Billington en käresta i Oslo som han pendlade till varje vecka. Lägenheten han bodde i låg i ett område där den utländska arbetskraften som jobbade i produktionen bodde. 

- Om det var något som Volvo gjorde fel var det att alla samlades på en plats. Det var ett område som inte var trevligt att bjuda in min flickvän till. 

Efter att hyran och studielånet var betalt var det inte mycket kvar av lönen. Per Billington övervägde om han skulle bli ännu mer svensk och köpa en bostad i Göteborg.

- Men det var svårt att få lån eftersom jag inte hade någon kundrelation, jag hade byggt en stuga i Risør och oljeindustrin skrek efter folk 

Hösten 1985 åkte han hem igen.

 - Den sista dagen jag arbetade på Volvo blev det smörgåsbord. Men all den ordning och reda jag lärde mig på Volvo har jag här på mitt eget företag. För att vara ärlig var det något av en "nedtur" att komma tillbaka till Norge. När det gäller organisationsutveckling låg norsk industri långt efter på den tidpunkten.

 Idag har han åtta, snart nio anställda varav en medarbetare i England och en annan i Belgien. (På bilden ovanför Arne Gulbraar, Katrine Plünecke och Simen Haukås Martinsen). Kommunikationen sker genom videokonferenser och planeringsprogram som gör att alla kan se vem som jobbar med vad.

- Det finns inte samma behov av att flytta på sig längre. Mitt motto är att man ska jobba där man trivs.

Idag arbetar också hans fru i företaget och har ansvaret för ekonomin. Men på parkeringsplatsen står ett stycke Sverige – en 18 år gammal Volvo.

- Jag har en Mercedes också, men det är Volvon jag älskar att köra!