Den typiske gränspendlaren är en svensk

- Att arbeta i Norge är en jättebra möjlighet för människor i vår region och många här ser det som självklart. Norge är så nära och ses av många som del av samma område. Där finns en stark arbetsmarknad och lönerna är bättre, berättar Marisa Chefe Conde vid arbetsförmedlingen i Arvika, ett av de områden i västra Sverige där gränspendling hör till mångas vardag.

Rörliga svenskar

En gränspendlare är en person som bor i ett land och får sin huvudsakliga lön från jobb i ett annat. Mellan åren 2001 och 2008 har gränspendlingen ökat kraftigt och det är svenskar som står för i stort sett hela ökningen. År 2008 arbetspendlade cirka 47 000 arbetstagare mellan de nordiska länderna och åttio procent av dem var svenskar. Något fler svenskar söker sig till Norge än till Danmark, men arbetskraftspendlingen ser olika ut i de olika regionerna. Öresundsområdet är speciellt eftersom det domineras av två stora städer medan pendlingen till Norge är mera spridd.

Det visar rapporten ”Gränspendlingen från Sverige till Danmark och Norge åren 2001-2008” som presenteras i början av maj.  Den har gjorts av Statistiska Centralbyrån i Sverige på uppdrag av Nordiska Ministerrådet och bygger på ett samarbete mellan statistikmyndigheterna i Sverige, Norge och Danmark. Rapportens syfte är att visa hur rörelserna över gränserna ser ut och också att se vad som kännetecknar den typiske gränspendlaren.  Tanken är att därigenom ge information som kan ge stöd till regionala beslutsfattare.

 – Det är viktigt att ha en karta över var de stora rörelserna sker. Det har betydelse för näringsliv och tillväxt i gränsregionerna. Syftet med gränspendling är att skapa en större arbetsmarknad och ju större den är, desto produktivare kan den bli, säger Carl-Gunnar Hanaeus, utredare i statistik som rör arbetsmarknaden på SCB.

Mer morot än piska

Den typiske gränspendlaren är ganska ung – hälften är under 35 år. Drygt femtio procent har gått gymnasiet och en tredjedel har eftergymnasial utbildning. De som har högre utbildning är ofta sjuksköterskor, läkare, företagsekonomer och tekniker. Över hälften av gränspendlarna var 2006 ensamstående och av dem som var gifta eller sammanboende hade en lägre andel hemmavarande barn än de som arbetade i Sverige. Ännu är det fler män än kvinnor som gränspendlar, men kvinnorna är på frammarsch. Det gäller särskilt till Danmark, där kvinnornas andel av gränspendlingen stigit från en tredjedel till 40 procent. Också till Norge arbetspendlar allt fler kvinnor under den undersökta perioden och deras andel är nu cirka en tredjedel.  Den genomsnittliga gränspendlingsperioden varade i tre år och 2006 visade det sig att cirka en tredjedel av dem som valde att arbeta i grannlandet var förstagångspendlare.

 - Det som överraskat oss är att inte fler varit arbetslösa innan de sökte jobb i grannlandet. Drivkraften verkar vara att det är attraktivt att söka jobb utanför det egna landet, snarare än att man drivs av arbetslöshet, säger Carl-Gunnar Hanaeus vid SCB.

Gränspendlarna återfinns i alla branscher, men söker sig framför allt till tjänstenäringarna. Den bransch som har vuxit mest är personaluthyrningsbranschen som mellan åren 2001 och 2008 ökade med 758 procent, följt av detaljhandeln som under samma tid ökade sin andel av svensk arbetskraft med 355 procent. Hälso- och sjukvårdens lockar cirka åtta procent av gränspendlarna under hela den undersökta perioden, medan tillverkning och byggverksamhet har minskat sin andel.

Strömmar som ändrar riktning

Att människorna rör sig över de nordiska gränserna för att arbeta är inget nytt, utan har tvärtom uppmuntrats i de nordiska länderna. Tanken är att när behov matchas med efterfrågan så stärks den nordiska konkurrensförmågan i sin helhet. Sedan 1954 har nordbor kunnat röra sig fritt mellan länderna utan arbetstillstånd och i praktiken långt innan dess. Ser man över tid så förändras strömmarnas riktning. På 1960- och 70-talen var Sveriges arbetsmarknad intressant för sina nordiska grannar, inte minst kom många finländare. Svenskarna då for till Norge och Danmark framför allt för att handla.

I dag rör sig strömmarna i motsatt riktning.  Svenskar i Öresundsregionen pendlar till Köpenhamnsområdet och i de svenska gränskommunerna framför allt i västra Värmland och Västra Götaland pendlar många till Östfold eller Oslo. Årjäng, som är gränskommun i västra Värmland, hör till exempel till Oslos lokala arbetsmarknad. Också Strömstad och Tanum i Sverige utgör tillsammans med Sarpsborg, Fredrikstad, Halden och flera mindre närliggande kommuner en lokal arbetsmarknad och i Västra Götalandsregionen samarbetar man över gränsen för att underlätta pendlingen och skapa en större arbetsmarknad. En viktig del av samarbetet är att förstå hur arbetskraften rör sig i regionen, ett samarbete som bland annat görs i projektet KUSK inom ramen för Interreg Sverige-Norge programmet. KUSK  står för kompetens, utveckling, statistik och kommunikation.

- Norsk ekonomi har högre tillväxttakt och de är beroende av oss som arbetskraft och vi av dem för arbetstillfällen. Norrmän investerar också i företag, de handlar och många tillbringar sin fritid här, säger Christina Christiansson, analytiker vid regionalutvecklingssekretariatet Västra Götalandsregionen.

Liten oro för kompetensflykt

Varför svenskarna är de som idag står för i stort sett hela gränspendlingen har inte den nya undersökningen haft till uppgift att kartlägga. De som jobbar med gränspendling mot Norge ser aktiva, intresserade norska arbetsgivare som gärna anställer svenskar.

- Det finns ett jättestort intresse hos de norska arbetsgivarna för att anställa svenskar, som de ofta beskriver som engagerade, servicemedvetna och ansvarstagande. Det är ett plus att vara svensk och i Norge finns idag behov i alla branscher, säger Marisa Chefe Conde vid arbetsförmedlingen i Arvika.

Utredning visar heller inte på att det sker en kompetensflykt, eller så kallad ”brain drain”. De högutbildade pendlarna är relativt få och inom hälso- och sjukvård handlar det ofta om kortare vikariat, kanske under semester eller ledighet från det fasta jobbet i Sverige. Att Sverige skulle förlora kompetens, till exempel inom hälso- och sjukvården där det råder brist också i Sverige, är heller inte Marisa Chefe Conde erfarenhet utifrån de människor hon möter.

- De sjuksköterskor som jobbar i Norge verkar i regel inte flytta, utan provar på det och kommer tillbaka. För många andra är det en möjlighet att få bättre lön och prova på olika jobb. Det är ju också en merit att man vågat jobba i ett annat land. Det visar på initiativ och ger nya kunskaper man kan bidra med, säger hon.

Christina Christiansson anser dock att de demografiska förändringarna, där allt fler går i pension kan innebära en hårdare konkurrens om arbetskraften.

- Det är viktigt att vara medveten om att det på sikt kan bli en stor utmaning att hitta arbetskraft inom vård och omsorg, då andelen äldre ökar samtidigt som en stor del av den nuvarande arbetskraften går i pension, säger hon.

Både Carl-Gunnar Hanaeus på SCB och Christina Christiansson på Västra Götalandsregionen är oroliga över hur man i framtiden ska kunna få fram den statistik som visar hur arbetskraften rör sig över gränserna. Rapporten som nu redovisats kom till på initiativ av Nordiska Ministerrådet, och bygger på tidigare producerad statistik. Framöver vet man inte hur statistiken ska finansieras, varför det är oklart om det blir någon mer produktion för senare årgångar. Helst vill man se en samnordisk finansiering, men finländarna vill inte vara med och danskarna har mest intresse av att kartlägga pendlingen i Öresundsområdet. Hittills har Västra Götalandsregionen satsat egna pengar, liksom region Skåne.

- När vi visar hur människorna rör sig över gränsen ger vi underlag till de regionala beslutsfattarna och skapar motiv för samarbete. För Sverige är ju gränspendlarna också ett nationellt intresse eftersom svenskar tjänar 20 miljarder kronor utanför Sverige, vilket inte beskattas i Sverige trots att människor bor här, säger Carl-Gunnar Hanaeus.