”Förändras eller dö” - om facklig mobilisering och modernisering

Veronica Karlsson, andre vice ordförande i fackförbundet Vision ringer upp från Alvesta., en ort i södra Sverige. Hon är, som många av förtroendemännen, på resa i landet för att förverkliga Visions mål att under hösten prata med hundratusen medlemmar och presumtiva sådana.

- Ute på arbetsplatserna ställer vi frågan ”vill ni vara med i facket?” Många tänker kanske på oss som en cementerad institution, men det är genom att vara ute vid fikaborden vi får veta vad som är viktigt för våra medlemmar. Det är ett nytt sätt att jobba och jag ser en glädje och stolthet jag inte upplevt tidigare, säger Veronica Karlsson.

Vision hette fram tills för några månader sedan SKTF och organiserar idag 160 000 medlemmar som jobbar i privat eller offentlig regi i kommuner, landsting eller inom kyrkan. Efter 75 år var det dags för ett nytt namn och en ny skepnad. På hemsidan möts besökaren av glada färger, bilder av unga människor och ett direkt tilltal – vad ”skulle göra din måndag gladare?” Både det nya namnet och den nya grafiska formen är resultatet av ett långt och grundligt förändringsarbete, som har sitt ursprung i de stora medlemsförluster som drabbade hela fackföreningsrörelsen åren 2007 och 2008.

- Vi har tappat medlemmar i flera decennier, men förändringarna i arbetslöshetskassan 2007 gav ett kraftigt tapp. Vi insåg att vi måste förändras eller dö, säger Veronica Karlsson.

Förändrade strukturer påverkar facken

Den fackliga organiseringen har varit sjunkande under lång tid, men det har varit en långsam nedgång. Förklaringarna är flera. En av dem är förändringar i arbetskraftens sammansättning. Fler jobb skapas i sektorer som av tradition har lägre organisationsgrad, till exempel inom privat tjänstesektor. Tjänsteyrkena blir fler och de traditionella industriarbetarjobben blir färre, vilket drabbar LO-förbunden och gynnar tjänstemannaorganisationerna TCO och Saco. Den offentliga arbetsmarknaden har också förändrats genom att många statliga och kommunala verksamheter har bolagiserats eller privatiserats. Många jobb har också försvunnit genom besparingar och mer slimmade arbetsplatser. Alla dessa förändringar har inneburit att den fackliga kartan har ritats om, inte bara vad gäller fackanslutning utan också vad gäller möjligheten att bedriva fackligt arbete på arbetsplatserna. Visserligen ger lagen rätt till fackligt förtroendearbete på betald tid under förutsättning att det gäller den egna arbetsplatsen, men om det drabbar ett redan stressat team är det kanske inte alltid så lätt att gå ifrån. Och finns inte en aktiv klubb på arbetsplatsen är det i sig en faktor som försvårar rekryteringen av nya medlemmar.

Chockhöjningar av medlemsavgiften

Bakgrunden till det stora medlemsras som inleddes hösten 2006 och som drabbade i stort sett hela fackföreningsrörelsen, är en annan. När den borgerliga regeringen tillträdde hösten 2006 beslutade den om ändringar i arbetslöshetskassan, som trädde i kraft den 1 januari 2007. Avgiften höjdes kraftigt och samtidigt försvann också möjlighet till skatteavdrag för a-kassa och medlemskap i fackförening. Ett och ett halvt år senare, i juli 2008, kom ett nytt beslut som innebar att avgiften till a-kassan differentierades starkare än tidigare - ju högre arbetslöshet bland medlemmarna i ett förbund, desto högre avgift. Det innebar chockhöjningar av avgiften, särskilt för många LO-förbund, men också tjänstemannaförbunden fick känna av följderna. Under åren 2007 och 2008 minskade antalet fackmedlemmar med totalt åtta procent och sedan årsskiftet 2006/2007 har antalet fackmedlemmar minskat med 273 000 personer. LO-förbunden har drabbats värst. Sedan 2006 har LO förlorat sexton procent av sina medlemmar, vilket innebär att var sjätte medlem lämnat sitt förbund. Ännu fler lämnade a-kassorna och den sista december 2009 hade de fackliga a-kassorna 371 000 färre medlemmar än tre år tidigare. Från slutet av 2006 till slutet av 2010 steg antalet löntagare, inklusive arbetslösa, utanför a-kassorna från drygt en halv miljon till drygt 1,1 miljoner.

- Höjningen var ett hårt slag mot facket och a-kassorna och har inneburit att många har hamnat i utanförskap utan den trygghet som fack och arbetslöshetskassa innebär, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds Universitet.

En unik händelse

Han har i många år studerat den fackliga organisationsgraden och beskriver det som hände 2007 och 2008 som en unik händelse i Sveriges moderna historia. Mellan 2006 och 2008 sjönk andelen fackanslutna från 77 procent till 71 procent. Inte sedan storstrejken 1909 hade så många lämnat facket på så kort tid. När de nya reglerna, som innebar stora avgiftsökningar för medlemskap i fack och a-kassa, infördes var det högkonjunktur. Normalt brukar medlemstalet till viss grad följa konjunkturerna. I goda tider är det fler som vågar lämna facket eller avstå från att gå med och i dåliga tider brukar organisationsgraden växa. Men när Sverige, och stora delar av världen, från hösten 2008 gick in i en av de kraftigaste lågkonjunkturerna sedan 1930-talet, så ökade det inte medlemstillströmningen, vilket är ett trendbrott.

- Det rör sig också om en värderingsförändring där fler väger kostnaden mot nyttan och om nyttan är oförändrad och kostnaden ökar, blir det kanske inte lika attraktivt att vara med i facket, säger Anders Kjellberg

Han bedömer att detta särskilt gäller de unga, vars organisationsgrad minskat drastiskt. Endast 24 procent av anställda mellan 16 till 24 år var organiserade i facket 2010, medan 62 procent var med för 20 år sedan. De unga etablerar sig sent på arbetsmarknaden och de påverkas också mest av strukturförändringarna på arbetsmarknaden. De kommer in i växande sektorer med relativt låg organisationsgrad, till exempel är de överrepresenterade inom privata tjänstenäringar som hotell och restaurang.

- Många unga har lös koppling till arbetsmarknaden och till den enskilda arbetsplatsen genom att de flesta har tidsbegränsade jobb som ofta varvas med perioder av arbetslöshet. Många har också en bristande kunskap om vad en fackförening eller ett kollektivavtal är och många unga känner inte till att kollektivavtalen är en garant för att få tjänstepension, säger Anders Kjellberg.

En föryngring i styrelserna

Det är bland annat detta som SKTF:s omvandling till Vision vill ändra på. Redan 2008 började ett genomgripande förändringsarbete. Veronica Karlsson tycker att de i sitt förändringsarbete vågat vara modiga genom att ställa sig svåra frågor. Istället för att skylla medlemsnedgången på någon annan har de synat sig själva. Genom medlemsundersökningar och fokusgrupper har man vaskat fram vad som krävs för att vara relevanta både i form och i innehåll. Särskilt ville man förändras för att bli attraktivt och ett självklart val för unga, akademiker och nyanställda. Ett beslut var att alla styrelser på alla nivåer ska sträva efter att minst 30 procent av medlemmarna ska vara under 35 år.

- Vi ville inte fundera över vad vi ville ge de unga, utan istället ge dem makten, säger Veronica Karlsson.

Vision är också en del av en TCO-satsning, där femton förbund gått samman och jobbar sedan 2007 med en satsning som heter ”Facket Förändras”. Det handlar bland annat om att berätta om betydelsen av kollektivavtal, men också om frågor hur man vill att livet och arbetslivet ska vara. Till sin hjälp tar man sociala media. Bland annat finns en film på YouTube, som inleds med ”What´s in it for you?”. Där beskrivs hur man ska lämna det gubbiga, toppstyrda, gammalmodiga och maktfullkomliga till att coacha, vara mänsklig, samtida och erbjuda inflytande och engagemang. Är också Visions förändring en kritik mot hur facket har utvecklats under åren?

- Vi har varit dåliga på att berätta vad vi gör och hur. Under sjuttiotalet nådde vi många segrar, men vi kanske blev mätta efter det och därmed mera förvaltande, säger Veronica Karlsson.

Lyssnande istället för värvning

Hon märker att det finns ett intresse ute på arbetsplatserna. Men det viktigaste är inte att prata om den svenska modellen, utan att vara mer konkret – ”hur vill du ha det när de kommer på måndag?”. Det handlar om att vara både allvarsam och lättsam. Då kommer samtalen om livspusslet, om möjligheterna att utvecklas och om stressen över att alltid behöva vara tillgänglig. Hon tycker deras nya sätt att arbeta fungerar. På två månader har de också fått 2000 nya medlemmar eller 800 om man räknar bort de som lämnat.

LO är den fackliga centralorganisation som förlorat flest medlemmar. 1994 hade LO en organisationsgrad på ungefär 88 procent. Idag är den nere på nästan 69 procent. Ett av de stora problemen är att de unga inte går med i facket och ett sätt att nå de unga är kampanjen ”Stora resan”. Det är inte främst en värvningskampanj, utan ett sätt att lyssna på de unga. Men metoden fungerar också utmärkt som ett sätt att värva nya medlemmar, berättar projektledaren Stefan Hansson på LO. Man ska träffa 100 000 unga och har hittills träffat cirka 20 000. Själva jobbet med att lyssna görs av fackliga medlemmar som själva anmält sitt intresse. Genom alla samtal hoppas man att få idéer på hur man kan göra facket mer intressant för den kommande generationen.
 
- Vi kommer snart med en annons där vi säger ”vi har alltid ropat i våra medlemmars namn, nu måste vi lyssna på vad de faktiskt säger”. Det är en bra och tålmodig värvningsteknik, säger Stefan Hansson. 

Han ger en liknande bild av ungas inställning till facket som Anders Kjellberg. De unga ser fackligt medlemskap som vilken produkt som helst, jämförbar med en resa eller någon teknisk pryl. Det finns också en attityd att facket är till för dem som är fastanställda och jobbar på en bruksort. Lösningen tror inte Stefan Hansson är att erbjuda en rad förmåner, som Ipads eller liknande. Däremot kanske det skulle finnas medlemskap som är anpassade utifrån vars och ens rådande livssituation. Bor man hemma kanske man till exempel inte behöver en hemförsäkring som annars ingår i medlemskapet.

- Det är inget fel på vår mening, vårt syfte eller vårt uppdrag, men vi har inte lyckats kommunicera vår idé till de som inte är medlemmar på ett bra sätt, säger han.

En klyfta i facklig organisering

Men även om bilden av det fackliga medlemskapet kan framstå som dyster med tanke på den sjunkande organisationsgraden är Sverige, tillsammans Danmark och Finland, tre av länderna med högsta organisationsgraden i världen. Många omfattas också av kollektivavtal och även förbund som har sviktande medlemsantal och få lokala klubbar, har draghjälp av LO. Till bilden hör också att arbetsgivarsidan är välorganiserad och att dess medlemstal inte sjunkit när fackanslutningen minskat. En stor förändring är att tjänstemännen nu har högre organisationsgrad är arbetarna. Genom arbetarnas höga sammanlagda avgifter för medlemskap i fack och a-kassa håller en klyfta i facklig organisering på att uppstå mellan tjänstemän och arbetare. Det finns också ett växande utanförskap, där unga och utlandsfödda oftare är oorganiserade än andra grupper. Den fackliga kartan ritas om och frågan är vad det betyder? Kommer minskade medlemsantal och ändrade styrkeförhållanden att ändra det fackliga inflytandet?

- Det finns en risk för minskad kollektivavtalstäckning om den fackliga organisationsgraden fortsätter att sjunka. Det skulle i sin tur kunna leda till att kraven på lagstiftning om minimilöner med mera ökar. Också EU-direktiv kan i högre utsträckning än tidigare komma att införas via lag istället för avtal. Då finns risken att det blir mera stelbent och att facken försvagas. Ett annat problem med fallande medlemstal är att det minskar underlaget för fackklubbar, vilket kan försvåra det lokala partssamarbetet, säger Anders Kjellberg.