Bemanningsbranschen utmanar den nordiska modellen

- Bemanningsdirektivet är en ödesfråga för den svenska modellen, anser Henrik Bäckström, direktör för branschorganisationen Bemanningsföretagen som i Sverige har gått in i arbetsgivarföreningen Almega.

Han går emot att de anställda automatiskt ska få minst samma lönevillkor som de anställda i det företag som de hyrs ut till.

- I Sverige bestäms lön och anställningsvillkor genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Direktivets huvudregel innebär däremot att den lön och de anställningsvillkor som ska gälla för den uthyrda arbetstagaren beslutas i lag och indirekt av någon annan – helt utan medverkan från representanter för vare sig arbetstagaren eller för bemanningsföretaget. Risken är alltså stor att själva kärnan i den svenska modellen lagstiftas bort, skriver Henrik Bäckström på Bemanningsföretagens hemsida.

Uthyrning av arbetskraft var i princip förbjudet i Norden fram till början av 90-talet. Detta hade sin grund i en ILO-konvention från 1933 som slog fast att arbetsförmedlingar som drevs med vinstsyfte skulle avskaffas. Lagarna om anställningsskydd utgick från att heltidsanställning var det normala och önskvärda.

I takt med att tjänstesektorn utvidgades och kraven till flexibilitet blev allt större uppstod det emellertid ett behov för andra anställningsformer. Många företag har valt att arbeta med en liten fast personalstyrka och att i stället anlita tillfällig arbetskraft under mer intensiva perioder. Olika former av uthyrning av personal uppstod. I Finland skedde det först i varvsindustrin, där företagen lånade arbetskraft av varandra. När lagarna började luckras upp var det också många oseriösa uthyrare.

I Finland kämpar bemanningsbranschen fortfarande med det dåliga rykte det fick under 60- och 70-talet då personaluthyrarna undvek arbets-, social- och skattelagstiftningen och spekulerade med konkurser så att många förlorade sina löner. När vikarier dessutom användes som strejkbrytare på 80-talet sjönk anseendet ytterligare.

Risk för social dumpning 

Den nordiska modellen kännetecknas av starka fackföreningar och organiserade arbetsgivare. Bemanningsbyråerna skapar problem eftersom de som jobbar där är anställda på bemanningsföretaget, men arbetar hos kundbolaget. Det skapar en oklar situation på arbetsplatsen av vem som ska räknas som en del av företaget. De anställda på bemanningsföretagen har ofta en låg organisationsgrad. I den grad de är organiserade sker det i fackförbund som samlar alla yrkesgrupper på bemanningsföretaget.

Risken, sett från fackförbundens sida, är att bemanningsbyråerna leder till att löntagarnas krav försvagas. Det blir extra tydligt vid nedskärningar. Då kan de anställda ofta hyras tillbaka när konjunkturen vänder till samma arbetsplats, men nu anställda av bemanningsföretaget.

I Sverige ville den rödgröna oppositionen inför valet i september 2010 införa en extra skatt på på de företag som använde vikarier under långa tidsperioder. Enligt Vänsterpartiet borde dessa företag betala fem procent mer i arbetsgivaravgift.

- Det är faktiskt bra att straffa dem som har en anställningsform som är skadlig för den enskilde och för samhället, sa partiledaren Lars Ohly.

I Norge har det de senaste månaderna skrivits mycket om Adecco, världens största bemanningsbyrå, som avslöjats både med att bryta arbetsmiljöbestämmelserna på de vårdhem de drivit på uppdrag av norska kommuner och för att ha lurat till sig flera miljoner kronor genom att skriva felaktiga fakturor.

- De flesta norska arbetsgivarna har ett socialt ansvar och behandlar sin anställda väl. Men vi behöver lagar som sätter en minimistandard och som kan fånga upp undantagen – det är det Adecco-affären visar. Utan arbetsmiljölagen skulle Adecco kunna fortsätta lagligt och det skulle efter hand konkurrera ut de seriösa i branschen, säger den norska arbetsministern Hanne Bjurstrøm.

Skillnad på entreprenad och uthyrning

I debatten om bemanningsbyråerna skiljs det inte alltid på vad som eventuellt är skadligt med själva anställningsformen och andra negativa sidor som också, rätt eller fel, förknippas med bemanningsbyråerna.

Den norska debatten om Adecco liknar den som bröt ut i Sverige när undersköterskan Sarah Wägnert avslöjade att äldre kunde ligga i timmar och ropa på hjälp och att de ofta fick liggsår på äldreboendet Polhemsgården i Solna. ISS Care fick återlämna skötseln av äldreboendet till kommunen och en egen lag, Lex Sarah, stiftades senare. Den kräver att alla som får kännedom om allvarliga missförhållanden måste anmäla det till socialnämnden. 

Även om det i fallet med Adecco handlade om arbetsvillkoren för de anställda och inte om de som vårdades på vårdhemmen, så handlar det i bägge fallen att företagen utför uppgifter på entreprenad. Detta räknas inte som bemanningsverksamhet och omfattas inte heller av det bemanningsdirektiv som alla EU-länder, samt Norge och Island genom EES-avtalet, ska ha genomfört innan den 5 december i år. Entreprenadverksamheten står bara för tio procent i genomsnitt av bemanningsbyråernas verksamhet.

Svår fråga även i EU

Även inom EU har bemanningsdirektivet varit en svår fråga. Redan 1982 presenterade kommissionen sitt första förslag till direktiv. Eftersom enighet inte kunde uppnås i rådet, drogs förslaget tillbaka. Frågan överläts till de europeiska arbetsmarknadsparterna, som på 90-talet lyckades bli eniga i många frågor. Det skedde emellertid inte i bemanningsfrågan. År 2002 kom ett nytt förslag från kommissionen.  Det blockerades länge av Storbritannien. Först i december 2008 lyckades man enas. Bemanningsdirektivet har två huvudpunkter: 

• De grundläggande arbets- och anställningsvillkoren för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska vara lika goda som om de hade anställts direkt av företaget i samma tjänst.
• Bemanningsbyrårerna ska kunna arbeta fritt. De restriktioner som myndigheterna inför måste motiveras av allmänintresset. Det gäller särskilt arbetstagarens skydd, kraven på hälsa och säkerhet i arbetet eller behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras. 

I många europeiska länder används minimilöner som ett sätt att förhindra att arbetsvillkoren eroderas. Minimilönerna bestäms oftast av myndigheterna och motiveras med att bekämpa fattigdom. I Norden anses minimilöner som problematisk, eftersom det minskar det ansvaret som arbetsmarknadens parter har, samtidigt som det kan pressa ned lönenivån. 

Olika strategier i Norden

 I Sverige och Danmark satsar fackförbunden därför på att förhandla fram kollektivavtal direkt med bemanningsföretagen, eller att villkor för bemanningsverksamheten också skrivs in i kollektivavtalen med andra arbetsgivare.

I Island utgör löner och anställningsvillkor i kollektivavtal minimivillkor för alla arbetstagare inom det yrket och avtalsområdet. Arbetsgivarna och arbetstagarna blir automatiskt bundna av kollektivavtalens bestämmelser om lön och andra anställningsvillkor, oavsett om de är medlemmar i fackföreningarna eller arbetsgivarorganisationerna.

I Finland och Norge krävs det att en speciell nämnd godkänner att ett kollektivavtal allmängiltigförklaras, på begäran av en av parterna på arbetsmarknaden. I Finland sker det närmast automatiskt om de är tillräckligt representativa. Av de 160 riksavtal som finns i Finland är 120 allmänt bindande.

I Norge har nämnden varit mer restriktiv. Den första allmängiltigförklaringen skedde inom tre yrkesområden på sju anläggningar på land inom oljeindustri i slutet av 2003. Därefter följde byggverksamheten, elbranschen och jordbruksnäringen. Närmast på tur står renhållningsbranschen, där nämnden förväntas fatta sitt beslut inom kort.

Ny konfliktarena

Bortsett från renhållningsbranschen, där både arbetsgivarna och fackförbundet vill ha en allmängiltigförklaring har det stått strid om de övriga branscherna.

- Allmängilitigförklaring har blivit en konfliktarena. På andra områden finns det en gemensam förståelse bland arbetsgivarna och fackförbunden om att kollektivavtal är ett bra redskap. Den förståelsen finns inte vad gäller bemanningsbranschen, sa Jan Olav Andersen, som leder förhandlingsavdelningen i EL & IT-forbundet på ett seminarium som Fafo Østforum arrangerade om Allmängilitigförklaring.

Han var också missnöjd med vilket krav på dokumentation som krävdes för att den så kallade Tariffnemnda, som fattar beslut om allmängilitigförklaring, egentligen efterfrågar.

- Det är som att skicka in förslaget om allmängilitigförklaring i dimman, sa han.

En av förutsättningarna för ett beslut om allmängilitigförklaring är att det ska kunna dokumenteras att utländska arbetstagare utför arbete på villkor som samlat sett är sämre än de som gäller i kollektivavtalet för branschen eller ett yrke.

Stor arbetsinvandring till Norge

Ett skäl till att bemanningsbyråerna varit ett stridsämne i Norge är att landet tagit emot fler arbetare från östeuropeiska länder än de övriga nordiska länderna och att dessa ofta arbetar i bemanningsbyråer.

- De senaste åren har det varit en explosiv ökning av invandringen från nya EU-länder i Östeuropa efter att EU utvidgades 2004, speciellt från Polen. Sammanlagt 74 000 invandrare och norskfödda med invandrarföräldrar har bakgrund från det området, skriver den statistiska centralbyrån, SSB.

Fafo har mätt hållningen bland de norska företagen som omfattas av allmängilitigförklaring och som använt östeuropeisk arbetskraft. Mätningen visar att en majoritet i både byggbranshen och industrin är positiva till allmängilitigförklaring, men att industrin är mer skeptisk än byggbranschen. Bland företagsledarna i byggbranschen var 70 procent positiva år 2009. Inom industrin var lite drygt hälften ganska nöjda eller mycket positiva, medan 18 procent var ganska eller mycket negativa.

- Med tanke på kontroverserna runt allmängilitigförklaring i industrin är det överraskande att inte fler företagsledare var negativa. Det kan tyda på att allmängilitigförklaring upplevs som mindre dramatiskt lokalt än på central nivå på arbetsgivarsidan, skriver Fafo-forskaren Torgeir Aarvag Stokke i rapporten ”Allmengjøring i EU og Norge”.