Nanomaterialen väger för lite för att lagstiftningen ska gälla

- Det är ett stort behov av en definition för lagstiftningens skull, för att kunna utveckla tester av materialen och för att kunna undersöka vilka nanomaterial det finns på marknaden, säger toxikolog Maria Wallén, som är projektansvarig för en ny rapport från Kemikalieinspektionen om säker användning av nanomaterial.

Visserligen finns det redan idag lagar – nanomaterial är kemikalier och hör som sådana under EU:s kemikalielagstiftning Reach. Reach grundas på principen att det är tillverkare och importörer som bär ansvaret för att de ämnen som de tillverkar, släpper ut på marknaden eller använder inte har några skadliga hälso- och miljöeffekter. 

Inga regler om det inte väger ett ton 

Ett problem när det gäller nanomaterial är att Reach är uppbyggt på ett tonnagesystem, som innebär att kraven på testning av ett ämne är beroende på hur mycket som släpps ut på marknaden. Den nedre gränsen för krav på testning och registrering är att minst ett ton av ämnet sätts ut på marknaden per år per varje tillverkare eller importör.

- Men många nanomaterial kommer kanske bara marknadsföras några milligram av, vilket medför att de inte kommer att registreras och testas inom Reach, säger Maria Wallén.

En grupp nanomaterial som det ställs stora förhoppningar till är nanorör. De består av kolatomer som organiserats på ett annat sätt än i naturen. Nanorören får speciella egenskaper, bland annat leder de elektricitet extremt väl. Det öppnar för möjligheten att konstruera extremt små och energisnåla kretskort till datamaskiner. Men nanorören visar i vissa längder stora likheter med asbestfibrer. 

Samma skador som med asbest 

- Nanorören orsakar i korttidsstudier i djur samma skador som asbestfibrer. Om det finns likheter mellan kolnanorör och asbestfibrer även efter exponering under lång tid vet man ännu inte. Av den anledningen pågår mycket forskning om nanorör just nu.

Enligt Maria Wallén är det ingen idé att försöka införa egna svenska regler för nanomaterial.

- Vi arbetar framförallt på EU-nivå, och mycket arbete sker också inom OECD. De svåra frågorna handlar om att bli eniga om vad nanomaterial är och hur man testar det.

-  Man stöter på problem som att ett nanomaterial kan funktionaliseras dvs. förändras på olika sätt, genom att det tillförs olika ämnen som binder sig till ytan. Ska dessa funktionaliserade ämnen behandlas som nya ämnen eftersom egenskaperna kan bli helt olika?

-  Ett annat problem är att nanomaterial ofta är förorenade. Hälften av materialet kan bestå av andra ämnen än själva nanomaterialet.

-  Det är därför möjligt att man kan behöva modifiera reglerna i Reach så att de passar bättre för nanomaterial. 

Går emot detaljerade krav 

Kemikalieindustrin motsätter sig att reglerna blir allt för detaljerade, eftersom det medför större kostnader. Industrin är också emot att det införs ett generellt krav att alla produkter som innehåller nanomaterial måste märkas. Där får industrin stöd av Kemikalieinspektionen.

- Att det finns nanomaterial behöver i sig inte innebära en risk, det kan vara helt ofarligt eller kanske t.o.m. bättre än andra produkter. Kemikalieinspektionens utgångspunkt är att materialen ska märkas efter hur farliga de är.

- På etiketten på alla kosmetiska produkter kommer det från och med år 2013 stå skrivet om de innehåller nano.

Än så länge har inget enskilt land infört en egen lagstiftning om nanomaterial. Kanada är det land som gått längst i att införa ett obligatoriskt krav om att producenterna måste registrera nanoprodukter

-  Många länder har infört frivilliga register, men erfarenheten är att de inte fungerar särskilt bra. 

Mer riskforskning behövs

Hittills är det bara en handfull personer som arbetat med nanofrågor på Kemikalieinspektionen. De har haft fyra olika regeringsuppdrag och ett större uppdrag tillsammans med Vinnova. Av de forskningsmedel som idag läggs på nanoteknik är det bara 5-10 procent som används för att studera riskerna med nanotekniken.

Enligt Kemikalieinspektionens rapport bör de medel som tilldelas till riskforskning på nanomaterial ökats avsevärt jämfört med motsvarande satsningar på innovationssidan.