Sture Fjäder utmanar den fackliga kulturen i Finland

Klockan är strax efter fyra och höstmörkret börjar lägga sig utanför Akavas kontor i Helsingfors. Sture Fjäder har ännu mycket jobb framför sig innan arbetsdagen är slut: det är många saker han vill förändra och tiden är knapp. Akademikerfackets ordförande sedan 2,5 år har klart höjt centralorganisationens profil. Sture Fjäders ambition när han vann ordförandekampen för två år sedan var att gå in tyngre i samhällsdebatterna och där har han, som hör till Samlingspartiet, verkligen lyckats.

Utmanar med öppenhet

Hans öppna linje har också fått mer traditionellt lagda kolleger att oroligt skruva på sig. Där de har varit vana med att ärenden behandlas i slutna rum har Sture Fjäder gått ut och öppet berättat om vad som avhandlats på mötena.

Den finska fackliga kulturen är definitivt en utmaning. Samtidigt kämpar han med att hålla ihop centralorganisationen som har mer än en halv miljon högutbildade medlemmar organiserade i 35 förbund.

I bland har de inte mycket gemensamt. Den största gruppen i medlemskåren är lärarfackets cirka 100 000 medlemmar. Majoriteten arbetar ändå inom den privata sektorn.

Under de senaste fem åren har centralförbundet lockat fem andra förbund med 60 000 medlemmar, men den framgångsrika rekryteringen har också en baksida – internt gäller det att komma överens med helt nya grupper.

- Vi har 35 ägare och tre förhandlingsorganisationer så naturligtvis är det ganska jobbigt.

Arbetsfred i två år?

Bakom sig har han också utdragna förhandlingar med arbetsgivarna om ett ramavtal som garanterar arbetsfred under de närmaste två åren. Finland är inne i en djup kris och facket gick med på att i praktiken frysa medlemmarnas löner. Cheferna lovar också hålla igen. 

- Inte ska chefernas löner stiga mera än löntagarnas under de här två åren för då är trovärdigheten slut, då går det inte att göra sådana här avtal mera.

Regeringen stödde lösningen bland annat med inflationsjusteringar av skatteskalorna vilket gör att köpkraften hålls intakt. Regeringens roll i förhandlingarna är unik i ett jämförande perspektiv, och att beslut om centrala frågor som pensionspolitiken, arbetslagstiftningen och en del av den ekonomiska politiken läggs ut på arbetsmarknadens parter.

- Visst har regeringarna vissa kontakter med de fackliga organisationerna i de andra nordiska länderna, men nog har vi en väldigt speciell situation i Finland där staten sätter vissa morötter att hänga på ett snöre.

Oro för förnyelsen

I bakgrunden finns en djup oro för hur landet ska kunna förnya sig samtidigt som centrala delar av näringslivet, Nokia och IT-sektorn, kämpar för sin överlevnad.

- Vi har den största förändringen i finsk näringslivshistoria sedan Finland blev självständigt. Vi måste hoppas att ut ur den här krisen kommer man genom att det skapas nytt, helt enkelt, och då måste det finnas de rätta incitamenten.

Med incitament avser han bland annat sänkta skatter på lönearbete och det ska vi återkomma till.

Ordförande i NFS

Som ordförande i år för Nordens Fackliga Samorganisation (NFS) med mer än 8,7 miljoner medlemmar har Sture Fjäder för tillfället också en bredare plattform att stå på.

- Jag tycker jag satsat mycket på NFS kanske mer är många andra tidigare ordföranden. Jag är en stark nordist. Jag har lagt ner mycket tid, jag har suttit med kansliet. Under min tid satsar vi mera på konkreta saker än sådana här kommunikéer.

Ordförandeskapet kommer enligt en noga uppgjord rotationsordning som gäller ända fram till 2022. Det är alltid en ordförande och sex personer i ett presidium som är ett arbetsutskott. Den som nästa år blir ordförande är vice-ordförande.

NFS står för tillfället utan generalsekreterare efter att Loa Brynjulfsdottir flyttat över till svenska LO och det visade sig att hennes påtänkta efterträdare inte uppfyllde NFS-presidiets krav.

NFS har efter mycket diskussion skapat en gemensam syn och en klar agenda med tre punkter, som sammanfattas så här av Fjäder:

- Bort med gränshindren och fri arbetsmarknad: det är prioritering nummer ett. Den nordiska kollektivavtalsmodellen är utsatt för ett tryck och vi måste ändra den, jag tycker vi ska göra det själva. Den tredje är ett ekonomiskt och socialt hållbart arbetsliv.

Det är inte hans första nordiska förtroendeuppdrag. På 1990-  och 2000-talet var han vid sidan av sitt dåvarande normala jobb generalsekreterare för Nordiska Civilekonomförbundet.

- Jag tycker man ska se Norden som en helhet. Om det händer någonting i Finland, Sverige eller Danmark, något större vad gäller satsningar eller industrietableringar, nog ger de ju jobb i de övriga nordiska länderna också för att företagen i dag är så sammanknutna. Det är business to business och det är nätverk.

EU-vänligt

Mina kolleger i Oslo läste Akavas Europaprogram och tyckte det kändes mera EU-vänligt än de är vana med?

- Jo, men Akava tror starkt på nordiskt samarbete och på Norden som en arbetsmarknad. Det att vi tycker att Europa är en möjlighet, det är ju inget motsatsförhållande, men jo, vi upplever att EU är mera en möjlighet än ett hot.

Akava är också en stark förespråkare av den gemensamma valutan.

- Euron har ju varit bra ur finsk synvinkel, ur en finsk löntagares synvinkel.

Vad gäller NFS är den viktigaste frågan är arbetskraftens rörlighet. Norden har i princip haft en fri nordisk arbetsmarknad sedan 1954, men gränshindren är fortfarande många även om gränshinderforumet under Ole Norrbacks ledning har medverkat till att vissa av dem tagits bort. (AIN har under årens lopp skrivit en rad artiklar om gränshinder)

- Det har att göra med säkerhet som pensioner, sjukförsäkring, arbetslöshetssystem etcetera. Det här är den sociala biten på arbetsmarknaden och det är ju klart att man har nationella lösningar vad gäller pensioner, skydd, försäkringar och sådant – de är ju inte några EU-frågor. Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har ju ingen sådan roll som EU och parlamentet, att man gör direktiv och så.  Därför finns det problem.

Sture Fjäder anser att den tjänstemannagrupp som nu tar över arbetet inte är en bra lösning.

- Man kan inte bara konstatera problemen, man måste lösa problemen och här har NFS en agenda. Vi vill ha som mål att det inte finns några gränshinder på arbetsmarknaden.

Han påpekar att NF varit en pådrivande kraft och haft ett nära samarbete med Nordiska ministerrådet och med Ole Norrback.

- Kanske Nordiska ministerrådet borde ta ännu ett närmare samarbete med NFS och de fackliga organisationerna i respektive land för vi har kunskapen och vi har medlemmarna, vi har ändå en så hög organisationsgrad att vi har rätten att tala. Våra förbund får telefonsamtal om det här så vi kan ju vara en part, men det är klart att det är politikerna som har mandatet – det är ju de som stiftar de nationella lagarna och de borde man ju koordinera så att man får bort de här gränshindren.

Men har NFS en enda åsikt här – det finns ju även de som förespråkar högre gränshinder?

- Ja, men inget NFS-förbund har någon nationell politik utan här är nog alla eniga att man vill ha en fri arbetsmarknad i Norden och att alla gränshinder skall bort.

Norden viktigt

För Finland har nordiskt samarbete redan länge varit en väg västerut, under hela perioden efter andra världskriget.

- Nu tycker jag det finns en renässans för nordiskt samarbete, det finns ett stort behov av det. Om man ser på Norge så är det väl det mest EU-anpassade landet i Norden, trots att man inte hör till EU.

Samtidigt ser han ett stort utrymme för förbättringar av den ekonomiska, politiska och sociala modell som Norden till stor del har gemensam. 

- Vad är den nordiska välfärdsmodellen? Är det den vi har i dag, eller är den något förnyat som inte är så bred som den är nu, för åtminstone i Finland har vi problem att finansiera den?

Den demografiska utmaningen med en åldrande befolkning gör diskussionen om det framtida välfärdssamhället akut. I EU trycker de nya medlemsstaterna och Sydeuropa på Tyskland och uppåt, mot Norden, att uppluckra arbetslagstiftning och kollektivavtal.

NFS har under årens lopp talat för att politikerna borde ställa sig upp och försvara den nordiska kollektivavtalsmodellen.

- Den har vi hela tiden på agendan för Norden för det finns ett liknande kulturarv: vi har liknande samhällssystem, vi har samma grund vad gäller arbetslagstiftning och kollektivavtal. Beroende på land så har man mera avtal och mindre lagstiftning, eller mera lagstiftning och mindre avtal. Men det är ändå samma grundsyn, samma sociala modell och samma nordiska välfärdssamhälle.

Sture Fjäder tycker att gensvaret varit dåligt. Den fackliga organisationsgraden är fortfarande ganska hög i Norden jämfört med många EU-länder, vilket gör NFS en representativ organisation. Därför borde politikerna lyssna.

- Det vi saknar i Norden är en social dialog vad gäller arbetsliv gentemot Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet och arbetsgivarna – ett sådant samarbete skulle vi gärna ha, på samma sätt som inom EU, ha en social dialog. Det vill NFS ha och det har man lite lovat från politikerhåll. Men arbetsgivarna har ju ingen nordisk organisation.

Välfärdsfrågan

Och det är väl i välfärdsfrågan som Sture Fjäders samhällssyn framträder allra tydligast.

- Vad är det vi kollektivt alla har ansvar för och vad är det som individen har ansvar för? I alla nordiska länder pågår det en debatt om det offentligas roll. Välfärdssamhället var väl inte det att man skulle outsourca hela sitt liv?

Själv tycker han inte det handlar om ideologi. Det budskap han framför finns förankrade i Akavas strategi och är inte hans personliga tankar.

- Det här är ju ingen politisk fråga utan det är en syn på hurudant samhälle ska vi ha. Borde människorna ha mera valfrihet och få besluta över sina pengar i stället för att man tar in dem i form av skatter och politikerna delar ut dem till service?

Finländare som förtjänar mellan 3000 och 6000 euro per månad utgör 18 procent av alla skattebetalare, men de betalar 53 procent av de statliga skatterna.

- Då förstår du att vi ha ett stort intresse av vad det är man ska finansiera i framtiden, vad är det man har råd med? Vi måste göra en prioritering och det är den svåra frågan för politikerna. Vi tänker föra den debatten: vad är det åtminstone man bör hålla kvar?

Ni talar för att sänka löneskatterna till en allmäneuropeisk nivå, men strukturerna är ju annorlunda och välfärden kostar?

- Jo, välfärden kostar, men vi har en vision som vi kallar vision 2019. Vi vill skapa ett nytt välfärdssamhälle där man klart slår fast vad som är samhället och vad är individens ansvar.

För Sture Fjäder är bland annat skola, hälsovård, dagvård och åldringsvård serviceformer som staten självklart ska stå för.

- Utbildning, bildning, kunskap - det ska vara för alla, men ska samhället blanda sig i allt eller borde man låta marknaden och individerna besluta?

Akavas ledning följer med oro hur den offentliga sektorns andel av BNP växer tänker att bara en växande privat sektor kan upprätthålla den offentliga sektorn.

- Desto fler företag vi får och desto mer incitament vi får, desto bättre går det för Finland och övriga Norden. Ju bredare och större privatsektor vi har, desto större kan den offentliga sektorn vara så det är ju inget nollsummespel.

Enkäter bland medlemmarna visar också att synen på arbete har förändrats, det finns en ny generation som vill bli företagare, inte för att rädda Finland, men för att få råda över sig själva. Ekonomisk framgång är också en drivkraft.

- Som löntagare i Finland kan du aldrig bli rik, vi har så höga marginalskatter. Det är ett utjämnande system, det är den nordiska modellen och det garantera fred i samhället. Men det är inget incitament att göra långa dagar och ansvara för hundratals människor.

Tjänstesektorn i Finland upplevs också som underutvecklad och det är där den största potentialen för nya jobb finns. Med en tio procent högre sysselsättningsgrad skulle Finland ha några som helst problem med de offentliga finanserna.

- Vi har så höga skatter att människorna inte kan konsumera.