Den nordiska familjen - vad håller den samman?

”Norden” har en positiv klang. Ordet förknippas med välfärd, jämställdhet och demokrati. Det är en grupp länder som brukar toppa olika internationella jämförelser på de flesta områden som har med sociala mål.

Visst kan ordet också förbindas med kyla, karghet och för andra folk, en irriterande form av att uppträda som Bror Duktig. De nordiska länderna tror gärna att de ha funnit en modell för att utveckla samhället som går att exportera till andra länder.

Det finns ingen officiell definition på hur ”den nordiska modellen” ser ut.  Men det handlar både om en aktiv stat som garanterar en viss grundläggande välfärd till alla medborgare och en samförståndsanda mellan parterna i arbetslivet. Ofta skapas lösningar i ett trepartssamarbete mellan regeringen, facket och arbetsgivarna.

Positiv genklang

Uttrycket har en så positiv genklang att det socialdemokratiska partiet i Sverige har registrerat det som ett varumärke. Partiet hävdar själv att det vill tydliggöra ursprunget inför ett stort forskningsprojektet ”Nordiska modellen till 2030”, som Samak (Samarbetsorganisationen för de nordiska socialdemokratiska parterna och fackföreningsrörelsen) ska genomföra fram till 2014.

– Man har har haft många olika definitioner på vad den nordiska modellen är. Jag tycker att det behövdes ett klargörande av varumärket. Tittar man på forskning och allt som har skrivits om den nordiska modellen, så har Patent- och Registreringsverket gjort bedömningen att det är den socialdemokratiska nordiska modellen vi pratar om, säger Inger Segelström, som är generalsekreterare i Samak.

Ett varumärkesskydd är ett sätt för socialdemokraterna att förhindra att politiska motståndare hävdar att det är de som har rätt till begreppet. Socialdemokraterna pekar bland annat på att statsminister Fredrik Reinfeldt delade ut skriften ”The Nordic Way” när han samlade sina statsministerkollegor från Norden, Baltikum och Storbritannien i februari i år.

Nordiska rådet och Nordiska Ministerrådet har i ett gemensamt uttalande protesterat mot Socialdemokraternas ansökan om varumärkesskydd:

 ”Den nordiska modellen utgör ett allmännordiskt politiskt gods, och kan inte betraktas såsom varande ensidigt svensk eller tillhörande någon särskild politisk gruppering. Den nordiska modellen är en del av hela Nordens och alla nordbors kulturpolitiska arv.
Beteckningen ”den nordiska modellen” har använts i olika sammanhang inom det officiella nordiska samarbetet i årtionden, oavsett vilken politisk majoritet som har företrätt regeringar eller parlament.”

Nordens dag

Den 23 mars flaggades det framför parlamenten med de nordiska flaggorna på det som markeras som Nordens dag. Det var den dagen 1962 Helsingforsavtalet skrevs under, som skulle vidareföra och stärka den gemensamma nordiska arbetsmarknad och passunion som upprättats några år tidigare.

I den ursprungliga så kallade preambeln sägs det att målet med avtalet är att styrka ”den nära gemenskap, som i fråga om kultur samt om rätts- och samhällsuppfattning råder mellan de nordiska folken".

Hur ska då detta ske? Jo:

• De nordiska länderna ska samordna sin lagstiftning och sina regler
• Nordiska medborgare ska likabehandlas i alla länderna och ha rätt till samma sociala förmåner.
• Utbildning och behörighet i ett yrke ska gälla i hela Norden.

Målen känns igen från en familj där föräldrarna är måna om att alla barnen ska få samma möjligheter. Men det handlar också om ett modernt äktenskap, med dina barn och mina barn och där alla har sin egen ekonomi. Förhållandet är tillräckligt öppet för att de olika länderna också kan samarbeta med utomstående på vitala områden som säkerhetspolitik och ekonomi.

Olika förhållande till EU

Det blev inget nordiskt försvarsförbund och länderna valde olika anknytning till Europa. Under 22 år var Danmark det enda EU-landet, 1995 följde Finland och Sverige efter  medan Island och Norge nöjde sig med EES-avtalet.

Om man går ut på gatan och frågar är det förmodligen mycket få nordiska invånare som kan ramsa upp någon av de sammanlagt 70 artiklar som styr det nordiska samarbetet. De flesta kan förmodligen inte ens svara på vad Helsingforsavtalet är.

Men inställningen till Norden är ändå mycket positiv. 2009 gjordes en opinionsundersökning där 42 procent av nordborna var positiva till att de nordiska länderna skulle slås ihop till en förbundsstat. Den skulle i så fall få 25 miljoner invånare och vara den sjätte största ekonomin i Europa.

Var skulle huvudstaden i Norden ligga?

Alla diskussioner om att verkligen etablera en nordisk union brukar emellertid snabbt stoppas av en enda fråga: Var skulle i så fall huvudstaden ligga? Familjeband brukar också innebära en kamp om uppmärksamheten.

Att Stockholm sedan 2005 marknadsför sig som The Capital of Scandinavia till utländska turister har väckt ont blod i i Oslo, medan Wonderful Copenhagen tar det hela mer med en axelryckning. I samband med årets fastighets- och investeringsmässa i franska Cannes valde många norrmän att klippa bort delen av inträdeskortet där Stockholm skyltade med sin slogan. En norrman har anmält Stockholms slogan till Konsumentverket som vilseledande reklam.

Kanske familjen håller på att falla sönder när de vuxna barnen flyttar ur boet? För många förbinds de fem flaggorna – åtta om man tar med de tre självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland – mest med campingplatser, motell och matställen vid vägkanten, där de brukar vaja tillsammans.
Den moderna nordismen föddes på slutet av 50-talet när bilarna började rulla. 1945 fanns det 95 000 bilar i Sverige. 1955 släpptes importen fri och antalet bilar ökade snabbt till 750 000. De övriga nordiska länderna följde efter.
För befolkningarna som både upplevt krigsåren, då Danmark och Norge var ockuperade och Finland stred med Sovjetunionen, var det naturligt att först resa till grannländerna. En av de viktigaste samordningarna som skedde var att Sverige och Island bytte från vänstertrafik till högertrafik, 1967 och 1968.

Olika sorters varm korv

Men det räckte med att stoppa och köpa varm korv för att se att det finns stora skillnader mellan länderna. I Danmark är korven illröd, i Norge packas den in i en lompe – en pannkaka av potatismjöl – och i Sverige finns det exotiska tillbehör som bostongurka och räkmos som är ännu mer färgstarka än de nordiska flaggorna.

50- och 60-talet var glanstiden för de nordiska politikerna då fundamenten för det nordiska samarbetet lades, med Nordiska ministerrådet som den sista byggstenen 1971. Under 70-talet omsattes samarbetet i praktiken. Det var decenniet då framförallt finländarna flyttade till Sverige. År 1970 var inflyttningen som störst, med 90 000 nyanlända finländare. Under hela perioden 1945-1980 uppgick den finska invandringen till 400 000 personer.
Samtidigt har antalet invandrare från andra länder ökat och eftersom de kommer från delvis olika områden bidrar de till att skillnaderna mellan de nordiska länderna ökar. Det bli mer mångfasetterat och komplicerat än vad det var på 60-talet att samlas om ”nordiska” värderingar.

Pendeln slår tillbaka

Om 90-talet och det första årtiondet av det nya decenniet gått åt till att anpassa sig till EU, så håller samtidigt pendeln att slå tillbaka och Norden har fått en större roll. Delvis sker detta för att länderna blivit mer olika. Det skapar incitament för att flytta mellan länderna.

Statistiken för 2001 – 2009  talar sitt tydliga språk:

• 300 000 personer har flyttat mellan de nordiska länderna.
• 200 000 personer har pendlat mellan de nordiska länderna.
• Nordbornas sammanslagna löneinkomster i grannländerna under perioden var 112 miljarder danska kronor.