Snart tystnar varvet

Arne Ukkola leder oss till sin arbetsplats sedan 28 år, en metallverkstad vid Kværner Masa-Yards i Helsingfors. 47-årige Aarne är kraftigt byggd och under hans buskiga ögonbryn plirar nyfikna ögon. Han är plåtslagare och som bäst i färd med att tillverka ett specialgjort kärl i rostfritt stål för simbassängen i en lyxkryssare. Hans kolleger vid de andra arbetsbänkarna svetsar ihop liknande metalldetaljer för Costa Mediterranea, som lagom till sommarsäsongen ska transportera runt semestrande européer på Medelhavet.

Det doftar av het metall och svetsångor. Verkstaden är mörk, golv och väggar bär spår av hårt arbete under decennier. Folk i smutsiga overaller kommer och går och Aarne Ukkola hälsar på många. 

- De flesta känner man nog, också de som jobbar för underleverantörerna, säger han.

I byggnaden intill flyttar stora traverskranar långsamt en enorm modul som svetsas samman med andra skrovdelar. Det ska så småningom bli till den sista lyxkryssaren i samma serie, kallad Panamax-Max Spiritclass. Masa-Yards utvecklade redan för trettio år sedan specialmetoder för att bygga fartyg åt kryssningsindustrin. Flera av de stora rederierna i Florida är stamkunder. Under 1990-talet låg marknadsandelen på 25 procent. 

Nu är det slut. Kryssningsrederierna ligger lågt med nybeställningar. När det gäller andra fartygstyper har varven i Korea och Japan tagit över. Masa-Yards satsade på att få bygga tankers för flytande naturgas, LNG, men orderboken är tom. 

Costa Mediterranea som ligger vid kaj ska vara klar för leverans till italienska Costa Crociere i vår och systerfartyget Carnival Miracle för Carnival Corporation i november nästa år. Sen tystnar maskinerna och varvsarbetarna kan gå hem.

Kvar blir städare och säkerhetsvakter. 

Aarne Ukkola och hans kolleger, varvets omkring tvåtusen anställda, vet att de om några månader köar till arbetslöshetskassan. 

- Vi är oroade. Många har byggt sina liv på det här. Bostadspriserna i Helsingfors är höga och med arbetslöshetsersättningen har man inte råd att ligga hemma och vänta. Det stora orosmomentet är att få ersättande arbete, säger han. 

Arbetare i 50 årsåldern börjar redan vara för gamla för att omskolas till nya utmaningar på arbetsmarknaden, men för unga för att gå i pension.

- För en stor grupp är det här första arbetsplatsen, många av dem är såna som har flyttat till det här landet. Vi har 44 olika nationaliteter. Här finns folk från Ryssland, Asien, Afrika. De har egna problem, inte tillräckligt bra språkkunskaper. Det är en lång process att bli finländare.

Varvsledningen förhandlar som bäst med facket om hur det minskande behovet av arbetskraft ska hanteras.

- De första permitteras i januari-februari. Det handlar om något tiotal, men antalet stiger snabbt och när sommaren kommer är de flera hundra. 

Aarne Ukkola har arbetat vid Helsingforsvarvet sedan 1974, efter att ha utbildat sig till plåtslagare. Det året flyttade han från Tammerfors, två timmars bilresa från huvudstaden. Sedan 1990-talet har han också från insidan sett hur varvet styrs. Aarne Ukkola har varit huvudförtroendeman, suttit i företagets ledningsgrupp och är nu en av två personalrepresentanter i styrelsen.

Styrelsearbetet sker på engelska, vilket gör det svårt för Aarne Ukkola att riktigt hänga med. Det är norrmannen Kjell Inge Røkke som är ny ägare sedan Aker tagit över Kværner. Frågan är hur länge verksamheten får fortsätta. 

- Här har man sagt att Røkke inte ingriper så länge vi gör resultat. 

I Sandviken byggdes det första fartyget 1865 och varvet bär stolta traditioner. Aarne Ukkola har också sett många skeden i varvets historia. Tidigare ingick anläggningen i Wärtsiläs marinindustri som gick omkull i slutet av 1980-talet. Fast då var det ekonomisk vanskötsel som var orsaken till konkursen, för i orderböckerna fanns beställningar på 14 fartyg. 

- Nu är firman i skick, men vi får inte in nya beställningar. Det här är det värsta under min tid. 

Läget vid bolagets andra varv i Åbo är lika dystert och även vid Aker Finn-Yards varv i Mäntyluoto på västkusten tar jobben snart slut. Varvsindustrin med underleverantörer sysselsätter knappt 20 000 personer. I Åbo är dess betydelse störst och i värsta fall kan arbetslösheten stiga till över tio procent där om det värsta scenariot blir verklighet.

Redan nästa sommar väntas mellan 8 000 och 10 000 vara permitterade.

Aarne Ukkola påpekar att den finska varvskrisen ska ses ur ett europeiskt perspektiv: italienska, tyska och franska varv kämpar med samma problem. 

Vi vandrar till kontoret för metallfacket, avdelning 41. På konferensbordet ligger några handmålade strejkflaggor, blekta minnen i rött från gångna tider då varvsarbetarnas röst var stark. 

I dag handlar det inte om strejker och protester utan att om förhandla sig fram till en lösning som går att leva med.

- Varvsledningen har meddelat att den inte kom kommer med någon stor ekonomisk hjälp och någon riktigt färdigt plan finns inte. Vi betonar att den borde göras så att folk får veta var de hamnar.

Arbetslöshetsbyrån i Helsingfors planerar att öppna en filial vid varvet och arbetsministeriet överväger att grunda en nationell krisgrupp för varvsarbetarna i hela landet. Det planeras satsningar på omskolning och vidareutbildning.

- Det finns ju redan en del skolning som siktar på framtiden. Folk försöker byta både yrke och ort, säger Aarne Ukkola. 

Regeringen tillsatte våren 2002 en arbetsgrupp som utredde läget i branschen och presenterade en rapport på sommaren. Bland förslagen finns statlig finansiering för fartygsorder under byggnadstiden, stöd för forskning, produktutveckling och innovationer, stöd för finländska fartygsinköp och reparationer, tillfälligt direkt produktionsstöd i enlighet med EU-reglerna och en arbetspolitisk satsning på varvspersonalen.

Men så länge kunderna inte lägger in order hjälper inga statliga stödåtgärder. Hoppet om nya beställningar lever kvar, men effekten kommer i så fall långsamt och permitteringar går hur som helst inte att undvika.

- Än är det ingen riktig katastrofstämning, vi tror liksom företagets ledning att det kommer beställningar, säger Aarne Ukkola i ett hoppfullt ögonblick.