Bakom krisens siffror

En av de första bilderna av den världsomspännande ekonomiska krisen är när allvarliga anställda för sista gången lämnar Lehman Brothers kontor i New York. Det är den 15 september 2008, de skyndar förbi TV:s kameror och bär sina tillhörigheter i papplådor. De är allvarliga och i ögonen syns rädsla.

Det är starten på den ekonomiska kris som fortplantas i land efter land likt fallande dominobrickor. Det gick häpnadsväckande fort. ”Jag brukar säga att när alla gick på älgjakt var det tjo och tjim och en vecka senare var det gonatt”, säger Michael Jonsson, ägare och VD i företaget AD-plast i Gislaved.

Hösten 2008 sändes nyhetsinslag efter nyhetsinslag rapporter från många stora varsel. Vi kunde se ledsna män och kvinnor som vandrade ut ur fabriksgrindar för att få den självklara mediafrågan ”hur känns det?” Men vad händer när kamerorna slocknar? Eller när varslen drabbar mindre företag och aldrig nås av offentlighetens ljus? Vad händer på mindre orter när arbetslösheten stiger? Hur går för kommuner när skatteunderlaget minskar och behovet av försörjningsstöd ökar?

Vi, två arbetslivs- och arbetsmarknadsreportrar ville veta vad som hände sen. Vi sökte och fick pengar av LO och Privattjänstemannakartellen, PTK, för att skriva en sådan bok. Efter ett omfattande sökande beslutade vi att skildra Gislaved, en kommun mitt i en företagsam region präglad av vad som i Sverige kallas Gnosjöandan, även om man i Gislaved ger andan ett annat prefix. Här hade de ekonomiska hjulen rullat snabbt länge. Det har varit arbetstagarnas marknad och enligt ryktet räckte det med att gå på ICA-butiken och prata med lite hög röst om att man behövde nytt jobb, så fick man snart en uppringning. Orten är ett av de företagstätaste i landet och traditionen har varit att inte säga upp folk. Med den ekonomiska krisen vände trenden. På bara några månader steg arbetslösheten från under två procent till nio, inkluderat människor i arbetsmarknadsåtgärder, vilket var en av de allra snabbaste stigningar av arbetslösheten i hela landet. Gislaved stod inför en ny och omskakande situation. ”Jag såg en rädsla i medlemmarnas ögon som jag aldrig hade sett tidigare”, berättar Glenn Abrahamsson, ombudsman på Metall.

Vi besökte kommunen vid fyra tillfällen, en knapp vecka varje gång. Vi intervjuade arbetslösa, de som fick ha jobbet kvar, företagsledare, kommunpolitiker, skolfolk, anställda på omställningsföretag och arbetsförmedling för att nämna några av de 40-tal citerade personerna i boken.

Det allra starkaste intrycket är de arbetslösas oerhörda vilja att få ett arbete. Det är den röda tråden i alla berättelserna och man tar alla vägar till hjälp för att få ett nytt arbete. Hur uppsägningen gått till är viktigt. Har det varit juste och gått rätt till är det lättare att gå vidare, vilket också de som arbetar med omställning betonar. Flera uttrycker också en medvetenhet om att de har drabbats av en global kris. Alla känner någon som förlorat jobbet, vilket kanske inte gör arbetslösheten lättare att bära, men mindre skamfyllt. Att vara arbetslös är inte synonymt med att man inte har skött sig. Men alla reagerar olika. ” Det går inte att lära sig på förhand hur en människa reagerar. Jag har trott ”han kommer att ta det bra” och ”hon kommer att gråta”, men så har det blivit tvärtom. En del blir handlingskraftiga, fast man inte trodde det. Det går inte att lära sig”, säger Therese Haase, som jobbade med personalfrågor på Gislaved Gummi AB under deras uppsägningar.

Alla, oavsett om man drabbats själv eller är satt att hantera krisen som arbetsförmedlare eller kommunpolitiker, när ett hopp om att det snart ska lösa sig. ”Vi har klarat oss förr i den här regionen”. Under det halvår, då vi återkom regelbundet fanns hoppet hela tiden kvar om än med lite större osäkerhet och tidsgränsen för när man ”nog ska få ett jobb” flyttades hela tiden fram.

Den försämrade ekonomin är ett allvarligt hinder – en ”taggtråd runt halsen”, som en av våra intervjupersoner säger. Man måste ha körkort och bil för att kunna ta ett jobb. Man måste också självklart ha dator och internetuppkoppling. Till och med att åka bussen till obligatoriska kurser i närmaste belägna samhälle tär ibland för hårt på ekonomin.

Det är därför tolvåriga Julia säger till sin mamma att hon kan avstå från sin veckopeng för att hon vet att mamma har det knapert. Så ser samspelet ut mellan det som startade med Lehman Brothers och Gislaved.