Lavalmålet akt III – höga skadestånd för facket i svenska arbetsdomstolen

Det svenska Laval-fallet har rönt stor uppmärksamhet - både i Sverige och hela Europa - under de senaste åren. Målet fick sin början efter det att Svenska byggnadsarbetarförbundet försatte ett skolbygge i Vaxholm i blockad efter att det lettiska bolaget Laval un partnerei Ltd, som hade fått byggnadsentreprenaden, hade vägrat att teckna kollektivavtal med Byggfacket på de villkor facket krävde. Slutresultatet av konflikten blev att de lettiska byggnadsarbetarna fick packa ihop och åka hem. Bolaget gick dessutom i konkurs.

Fallet gick till den svenska arbetsdomstolen (AD). Domstolen konstaterade att de stridsåtgärder facket vidtagit var helt förenliga med svensk arbetsrätt, men att de kan strida mot EU-rätten. Då en svensk domstol behandlar frågor som gäller tolkning av EU-rätten och som är oklara skall den begära EU-domstolen om ett förhandsbesked om hur EU-rätten skall tolkas. Svenska arbetsdomstolen skickade en lång förteckning på frågor till EU-domstolen som särskilt gällde tolkningen av utstationeringsdirektivet och frågan om den sk Lex Britannia. Lex Britannia är ett stadgande i MBL som utgår från att ett svenskt fack kan vidta stridsåtgärd mot utländskt företag även då detta är bundet vid ett utländskt kollektivavtal.

Akt II utspelade sig i EU-domstolen, som avgav sin dom den 17 december 2007. Domstolen kom fram till att den svenska implementeringen av utstationeringsdirektivet var ytterst bristfällig och förklarade att de stridsåtgärder som vidtagits stred mot EU-rätten. Domstolen avgjorde målet i detalj och den svenska regeringen igångsatte en stor Laval-utredning för att revidera lagstiftningen så att den uppfyller EU-rättens krav. Utredningen har nu lett till ett lagförslag i Sverige som föreslås träda i kraft 1.4.2010.

Akt III utspelades i den svenska arbetsdomstolen, som fortsatte behandlingen av målet. Det stod klart att målet skulle vinnas av arbetsgivarsidan och Laval, men det återstod flera frågor att avgöra i domstolen. Den viktigaste frågan gällde skadeståndsansvaret. Skall facket vara skyldigt att ersätta den skada man tillfogat motparten som en följd av stridsåtgärden?

Kraven i domstolen

Till denna del hade Laval höjt sitt skadeståndskrav efter sin framgång i EU-domstolen, man krävde nu sammanlagt närmare 3 miljoner kronor i skadestånd av motparterna samt ersättningar för rättgångskostnaderna.

Den stora principfrågan gällde alltså om en enskild part, en fackförening, kan bli ersättningsskyldig för att man brutit mot EU-rätten genom att vidta en stridsåtgärd som var oförenlig med EU-rättens regler. Arbetsgivarsidan menade att skadeståndsskyldighet förelåg både med stöd av den svenska medbestämmandelagen (i den form den hade efter att EU-domstolen underkänt den så kallade Lex Britannia) och EU-rätten. 

De svenska fackföreningarna bestred skadeståndskravet. Man medger klart att stridsåtgärderna strider mot EU-rätten, vilket ju EU-domstolen slagit fast. Man motsätter sig skadeståndsskyldigheten med två motiveringar. För det första menar man att något brott mot den svenska lagstiftningen inte förelåg eftersom man följt den i den form den hade vid tiden för blockaden. Därför var det framförallt svenska staten, inte facket, som hade felat genom att upprätthålla en fördragsstridig lagstiftning i form av Lex Britannia. För det andra menar facket att det inte föreligger skadeståndsansvar för facket med stöd av EU-rätten, det finns ingen tidigare rättspraxis på detta och det föreligger heller inte skadeståndsskyldighet för att man effektivt skall kunna garantera ett rättsskydd åt arbetsgivarföretaget.

Domstolen var splittrad

Majoriteten av de sju domarna (fyra domare) i arbetsdomstolen menar att EU-domstolens dom skall kunna ges så kallad återverkande kraft, så att skadestånd kan dömas också trots att facket kunde vara i god tro om åtgärdernas laglighet, då de vidtogs. Vidare menar man att allmänna principer om bland annat statens skadeståndsskyldighet vid brott mot EU-rätten även kan återföras på enskilda och man utdömer så kallat allmänt skadestånd om 700.000 kr och rättegångsersättningar om 2,1 miljoner kr, alltså sammanlagt över 2,8 miljoner kronor. Kraven på ekonomiskt skadestånd förkastas däremot på den grunden att Laval inte kunnat bevisa hur stor ekonomisk skada man lidit.

Minoriteten av domarna (3 domare)  menade att majoriteten knappast tolkade EU-rätten riktigt när det gällde skadeståndsansvarets omfattning, men att man överhuvudtaget inte behövde ta ställning till skadeståndsfrågan i detta fall eftersom rättsläget varit så oklart att skadeståndsskyldigheten under alla omständigheter skall falla bort. Minoriteten ville alltså inte döma skadestånd. Minoriteten hade sedan litet olika åsikt avseende hur rättegångskostnaderna skulle fördelas.
Domslutet är principiellt viktigt. Det är första gången man inom EU ålagt facket att betala  skadestånd för en olaglig stridsåtgärd och det är något paradoxalt att det är den svenska arbetsdomstolen som verkar som vägvisare i denna fråga. Domslutet är ytterst kontroversiellt. Enligt EU-rätten skall ju en nationell domstol i sista instans (vilket AD är) begära om ett förhandsbesked i en oklar fråga som gäller tolkning av EU-rätten. Hur domstolens majoritet kan anse att frågan är klar, när kvalificerade domare inom domstolen med tjänstemannabakgrund är av annan åsikt är obegripligt. Majoriteten borde ha begärt ett förhandsbesked från EU-domstolen och inväntat detta innan slutlig dom kunde avkunnas.

Vad sker efter domslutet?

Det blir intressant att se hur domslutet tas emot av det svenska facket. Det ligger nära till hands att man kan kräva skadestånd av den svenska staten för den skada man tillfogats för att AD självsvåldigt beslutat i frågan och för att skadan berodde på en felaktig implementering av EU-rätt, som den svenska staten svarar för. Det förefaller alltså sannolikt att ridån inte går ner efter akt III i Laval-målet utan att vi får se ytterligare någon akt innan fallet kan avslutas.