De nordiska kvinnorna har varit en inspiration för kampen för jämställdhet i andra länder. Tillsammans har de intagit alla politiskt tillsatta maktpositioner utom två: Det har aldrig utsetts en kvinnlig ärkebiskop eller en kvinnlig överbefälhavare i något nordiskt land. Samtidigt är både presidenten och statsministern nu kvinnor i Finland.
När Mari Kiviniemi nyligen besökte Tysklands förbundskansler Angela Merkel, så pågick debatten för fullt om kvinnor ska kvoteras in i företagens styrelser. Norge var det första landet att genomföra det 2008, men kvinnorna har samtidig förlorat fler maktpositioner än i något annat land de senaste åren.
Arbeidsliv i Norden har undersökt hur framgångsrik kampen för jämställdhet i det offentliga livet har varit i Norden.
I internationella jämförelser brukar de nordiska länderna utpekas som de mest jämställda i världen. Island, Norge Sverige och Finland har tagit de fyra första platserna i World Economic Forums Gender Gap Report under de fem år den har existerat. Bara Nya Zealand och Irland smiter emellan, så att Danmark kommer på sjunde plats.
När Storbritannien bjöd in de nordiska och baltiska statscheferna till ett möte i London den 19-20 januari var det också den nordiska jämställdheten som fick mest uppmärksamhet.
Det finns många olika sätt at mäta jämställdhet. Man kan se på om kvinnor diskrimineras i lagstiftningen eller man kan mäta skillnaden i löner. Man kan räkna hur många kvinnor som sitter i företagens styrelser eller hur stor andel av parlamentet som består av kvinnor. Det är svårt att få med alla aspekter. Finlands förre statsminister Matti Vanhanen skapade rubriker 2007 när han utnämnde världens mest kvinnodominerande regering. Den bestod till 60 procent av kvinnor – tolv kvinnor och åtta män.
Men även i Vanhanens regering hade männen nyckelpositionerna. Förutom statsministern var finans-, utrikes- och industriministern män.
Det räcker därför inte med att bara räkna huvuden om man ska få en uppfattning om hur jämställd makten är. Vissa huvuden är viktigare än andra för att det är de som fattar de viktigaste besluten. Andra är viktiga för att de har en symbolisk funktion - som statsöverhuvuden, ärkebiskopar och polischefer. Speciellt i Norden har också fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna en mycket stark position.
Arbeidsliv i Norden har gått igenom vilka maktpositioner i det offentliga livet kvinnorna uppnått sedan 1970. Vi har valt de ministerposter som varit mest stabila och som haft mest makt. Vi har sett på arbetslivets organisationer och sex maktpositioner som spelar en viktig symbolisk roll.
Vi har fördelat 40 poäng i varje land, sammanlagt 200. Om kvinnorna i Norden samlat sett kommer upp i 100 poäng innebär det att de uppnått jämställdhet i vår maktbarometer.
Högst poäng får statsministerposten, 5 poäng. LO-ordföranden får 4 poäng, medan vi har fördelat 4 poäng till arbetsgivarorganisationen, så att ordföranden får två och vd:n får två.
Resultatet är att de nordiska kvinnorna fortfarande har ett stycke att gå. Som mest har de kommit upp i 58 poäng.
Längst har kvinnorna i Finland nått, som uppnått 15 poäng, där 20 är full jämställdhet i vår maktbarometer. Landet har nu både en kvinnlig president, Tarja Halonen och en kvinnlig statsminister, Mari Kiviniemi.
Med fem länder, 23 maktpositioner och 40 år är det svårt att få ett grepp om utvecklingen.
Vi har därför också gjort en grafisk sammanställning där vi markerat de år där det varit en kvinna på den posten. Vi har varit generösa, så att det bara behövs en månad för att hela året ska markeras som "kvinnligt".
Vi har låtit oss inspirera av ländernas flaggor, så på den isländska grafiken har de år som kvinnorna haft maktpositionen markerats med rött och de poäng den positionen har med en vit siffra. Du kan se en större version genom att gå till artikeln om Island och klicka på grafiken. De övriga länderna ser du genom att klicka på rubrikerna till höger, eller i botten av denna artikel.
Den grafiska sammanställning visar hur trögt det trots allt har gått och hur frånvarande kvinnorna varit från maktpositionerna inom arbetslivet och andra symboliskt tunga poster som centralbankschef, polischef och ordförande i Högsta domstolen.
När en kvinna väl har uppnått en position är det emellertid lättare att få den igen. 111 av de kvinnliga poängen under de senaste 41 åren har uppnåtts genom att kvinnorna dominerat på posten som socialminister. Justitieministerposten kommer på andra plats med 85 poäng och utbildningsministerposten på tredje plats med 56 poäng.
Arbeidsliv i Nordens maktbarometer ska inte tas för mer än vad det är, ett försök att åskådliggöra hur kampen för jämställdhet har gått. Det finns invändningar som kan göras, som att en så stor del av de danska poängen kommer av att Dronning Margrethe suttit på tronen sedan 1972. Men i alla de tre monarkierna har grundlagen ändrats just för att det även ska vara jämställdhet i tronföljden, så även här handlar det om politiska beslut.
Island är speciellt eftersom det inte har något försvar. Vi har där sett på vem som varit chef för kustbevakningen och vi har gett ett extra poäng till industri/näringsministern för att kompensera att landet inte har en arbetsminister.
Att ha 50 procent kvinnor i en regering kan ge intrycket av att jämställdheten har uppnåtts. Men det handlar också om vilka positioner kvinnorna har uppnått.
Vi har fördelat 200 poäng, 40 för varje nordiskt land. 100 kvinnliga poäng motsvarar full jämställdhet.
Vi har sett på 13 ministerposter. De ger vardera ett poäng bortsett från statsministern (5) poäng, finansministern (3) och utrikesministern (2).
Vi har också tagit med ledarna för de största fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna:
LO-ordförande (4), tjänstemannafackordförande (2), akademikerfackordförande (2), arbetsgivarordförande (2) och arbetsgivar-vd (2).
Samt sex viktiga symbolpositioner:
Statsöverhuvudet, som får tre poäng, medan de övriga får ett var. Vi har inte tagit med ledare för stora företag, eftersom de inte utses genom en demokratisk process.