Nordisk balansgång mellan behov av arbetskraft och risk för dumpning

– Jakten på kompetensen kan ha sina mörka sidor. Den kan lätt föra till att migranter värdesätts olika och att de får rättigheter i förhållande till vilka kvalifikationer de har, påpekas det i rapporten ”Rekruttering av kompetansearbeidskraft fra tredjeland till Norden.”

Att högutbildade flyttar från ett land till ett annat kan vara en fördel för bägge länderna om det är överskott på utbildade i ett visst yrke i avsändarlandet och brist på den kompetensen i mottagarlandet.

Men den motsatta situationen kan också uppstå. Högkompetent arbetskraft lämnar ett land där den behövs och kommer till ett där den inhemska trängs ut.

– Det hela måste ses i ett samhällsperspektiv som går utöver de nationella intressena, heter det i rapporten.

 Andra länder mer attraktiva

Samtidigt är det krävande och svårt att rekrytera högkompetent arbetskraft till verksamheter i Norden från länder utanför EU/EES-området. Sett med kinesiska, indiska eller ryska ögon finns det andra länder som är mer attraktiva: USA, Kanada, Storbritannien eller Australien.

Efter EU-utvidgningen 2004 flyttade långt fler arbetstagare från de nya EU-länderna till Västeuropa än vad man trott skulle ske. Speciellt Norge var attraktivt.

Men även de nya EU-länderna drabbas till sista av brist på arbetskraft på grund av befolkningsutvecklingen och att så många redan utvandrat. Därför har de nordiska länderna börjat se ännu längre bort, till Indien, Kina och andra asiatiska länder.

Olika struktur

De olika länderna har emellertid olika struktur och olika behov. Sverige har med sina många stora företag gått längst i att överlåta kontrollen av att den arbetskraft som rekryteras verkligen behövs och har den rätta kompetens. I Danmark där det är mest mellanstora och små företag, är staten mer aktiv. Något överraskande, med tanke på de senaste årens invandringsdebatt i Danmark, är det att landet är det enda som erbjuder en möjlighet att flytta dit och börja leta jobb först när man är på plats, ett så kallat Green Card. I de fyra övriga länderna är det en förutsättning att man har ett jobberbjudande för att få uppehålls- och arbetstillstånd.

I Finland har debatten gått högst om de negativa effekterna för den inhemska arbetskraften. Norge är positivt, men har hittills lyckats bäst att locka till sig arbetskraft från EU. Bara Island ser inget behov på många år på grund av krisen.

Vad är strategin? 

Rapporten försöker inte bara ta upp skillnader och likheter mellan de nordiska ländernas invandringspolitik på detta området. Den försöker också beskriva vad som är strategin i de olika länderna.

– Det överordnade målet är inte att få flest möjliga utländska arbetstagare till Danmark, utan att få det antal som passar till behovet på arbetsmarknaden på den aktuella tidpunkten, är en sådan strategi.

En så ambitiös strategi kräver emellertid god information. I Danmark har man övervakat tillgången av arbetskraft, men först med Arbejdsmarkedsstyrelsens så kallade nyckeltalsystem som infördes i januari 2010 kan man nu se hur många i den utländska arbetskraften som väljer att stanna kvar i Danmark. Men det går fortfarande inte att se vilka speciella kompetenser den utländska arbetskraften har.

Definitionerna varierar mellan länderna för vad som är högkompetent arbetskraft, vilket försvårar att dra paralleller mellan länderna. Dessutom är många av åtgärderna så färska att det är svårt att avgöra om de fått någon effekt. 

Norden eller EU?

Enligt rapporten borde det finnas goda möjligheter till ett utvidgat nordiskt samarbete om rekrytering av högkompetent arbetskraft eftersom den mängd som behövs trots allt inte är så stor. Det finns därför inget egentligt konkurrensförhållande mellan länderna. Däremot är det olika hållning bland länderna om de hellre vill delta i en gemensam marknadsföring av Europa istället för Norden i förhållande till utländsk arbetskraft från tredje land.